Vad händer med de 44 barn som aldrig kom tillbaka efter sommarlovet? Jag vet inte vem jag ställer frågan till men jag vill att alla ska undra. Att alla ska skrika. Att alla ska brinna. Precis som jag. Vad händer med de 44 barn som tagits ut ut vårt land för att kanske aldrig tas tillbaka? Vi pratar inte om barn som åkt på semester eller barn som flyttat. Vi pratar om heder, och vi pratar om hederskulturer. Vi pratar om de barn som lämnat Sverige för att giftas bort mot deras vilja.
I Sverige har två fall om könsstympning blivit fällda på 37 år (könsstympning blev olagligt 1982 i Sverige). Men i SVT:s artikel om könsstympning så presenterades det att på Amelmottagningen, som är en gynmottagning för kvinnor som blivit könsstympade, har besöken ökat med 80 procent de senaste två åren. Det ökade hedersförtrycket har ett starkt samband med flyktingvågen 2016.
Det är viktigt att vi som land motverkar segregation och omfamnar alla fina traditioner och högtider som våra nya medborgare besitter. Men att välja att inte prata om den moral som krockar med vår, för att man är rädd för att bli dömd som någon som inte accepterar, är inte rätt väg tror jag. Om Sverige ska kunna bli ett tolerant land där alla kan känna sig trygga, så kan vi inte välja bort ämnen av rädsla. Tvärtemot. Vi måste prata. Och det gör vi ju inte.
Jag vet att vissa gärna vill försvara den kvinnliga könsstympningen genom att jämföra med den manliga omskärelsen. Och i många fall tycker jag att könet inte ska vara avgörande i frågeställningar. Men i detta fall så är det det. Det går inte att jämföra kvinnlig könsstympning med manlig omskärelse. Jag vill inte påstå att manlig omskärelse är något bra eller konsekvenslöst men det är nästan töntigt att försöka påstå att det är samma saker. Det är nästan respektlöst mot offren.
En sak som gör mig bekymrad är vad vi får lära oss i skolan. Jag har läst religion varje årskurs i nio år, men inte en enda gång, inom någon religion, har hederskulturerna lyfts fram. När jag pratar om det här med mina vänner så har de aldrig hört talas om det, och jag dömer dem inte. Hur ska de kunna veta när vi inte får lära oss det? Vi måste få veta hela sanningen. För om vi inte får lära oss om problemen, inte ens i skolan, eller bara får lära oss en sida av historien, blir det farligt. Jag förstår att det kanske inte är lämpligt att i lågstadieålder få lära sig om alla världens brister. Men under högstadiet har vi läst om Hitler, Napoleon, Kristian Tyrann, pesten och malaria. Vi har läst om massdöd och krig. Jag tror att vi kan klara av att läsa om hedersvåld också.
Vad händer med de 44 barn som aldrig kom tillbaka efter sommarlovet? Varför gråter ingen för att de fick sluta vara barn, när de fortfarande var barn? Vad svarar du på frågan när din dotter undrar varför flickan i hennes klass fortfarande är borta från skolan? Och varför är det uppenbart för dig att barnäktenskap eller könsstympning är något som är hemskt, men när någon pratar om det så är du tyst? Bryr du dig bara när det är du som skadas? Jag vet inte vem jag ställer frågan till. Men någon måste svara. Någon måste lyssna.