Hon är uppvuxen i Moskva och Stockholm, har bott i USA och har barn med sydkoreanskt påbrå. Nu har den internationella 39-åringen slagit sig ner i Brändön utanför Luleå, där hennes sambo Ulric Björklund, 52, har sina rötter.
Här har Gloria Verechtchaguina förverkligat en dröm om att kombinera en musikscen med secondhandförsäljning och ett café.
– Att det skulle bli ett våffleri visste jag inte från början, men våfflor är goda, vackra och går att variera på många olika sätt. De har dessutom gått hem hos besökarna.
När Våffleriet öppnades i februari gick byborna man ur huse och under poesikvällar och musikaftnar har det gamla missionshuset i byn varit fullsatt.
Vi sitter och pratar över en kopp kaffe framför våffleriet och alla som passerar, till fots och på hästryggen, hälsar glatt. Ett äldre par kommer fram för att växla några ord. De är på besök i sin sommarstuga och har hört att Gloria öppnat ett café. Det är glada hejarop hela tiden – och det är just det som Gloria uppskattar så mycket med sin nya hemby.
– Människor är öppna och glada, lite som det var under mina första åtta år i Moskva. Vi hade det fattigt och enkelt men jag var lycklig och växte upp i ett kärleksfullt hem med mamma, mormor och två syskon.
Att tillvaron i Moskva varit fattig förstod inte Gloria förrän familjen flyttade till Sverige och hon hade något att jämföra med. Det var styvpappans jobb som förde familjen till Stockholm. Där bodde Gloria tills hon vid 22 års ålder ville prova sina vingar utanför landets gränser.
– Jag började plugga musik i Los Angeles. Där träffade jag min förra man, som var en Sydkoreansk musiker, och blev kvar i USA i tio år. Under mammaledigheten drev jag bland annat en nätbutik med plagg som jag designat och sytt.
När familjen flyttat till Sverige separerade paret och Gloria hade inga planer på någon ny kärlek. Men så snubblade hon över Ulric och kärlek uppstod.
– Jag läste juridik på en yrkeshögskola och drömde om ett enkelt liv. Jag hade köpt en husbil som jag ville bo i. Kanske kunde jag köpa en bit mark och bli självförsörjande? Ulric köpte min idé och föreslog att vi skulle köra upp husbilen till Brändön. Där kunde vi förvara den tills vidare.
Gloria hade aldrig varit så långt norrut. Hon hade aldrig kunnat ens fantisera om att åka till Luleå och inte kändes Norrbotten så lockande i november när husbilen kördes upp. Men några år senare återvände familjen på sommarsemester till Norrbotten och Glorias hjärta började bulta för de ljusa sommarnätterna, den vackra skärgården och de vänliga människorna.
Det var ändå en slump – eller kanske ödet – som gjorde att flyttlasset gick till Ulrics hemby.
– Hans barndomsvän hörde av sig då han skulle sälja sitt hus. Vi hade precis flyttat ihop i vår nyköpta bostad i Stockholm, jag var färdigutbildad och hade börjat på ett nytt jobb så till en början var jag inte taggad på att flytta igen. Ulric övertygade mig om att det var ett bra hus och jag sa ”Ok, vi kör!”
Redan då hade tankarna på ett våffleri väckts och Gloria förde diskussioner med byaåldermännen i Brändön som sa ja till hennes idé.
Ulric köpte en släpvagn och körde upp lass efter lass. Den 19 december satte sig Gloria, Amadeya, 13, Yoela, 12 och lille bebisen Helmer, 14 månader, på flyget till Luleå.
– Men oj, vilket kaos det var. Köerna genom säkerhetskontrollen var så långa att vi missade flyget och jag tappade bort både plånbok och mobil. Det var nära att jag struntade i hela flytten, skrattar Gloria som säger att många pusselbitar föll på plats så fort hon var framme.
– Jag hade sökt alla möjliga jobb i Luleå. Allt från städjobb till det jag är utbildad för men trodde aldrig att jag skulle få ett liknande jobb som jag precis lämnat i Stockholm.
Helmer fick en förskoleplats och tonårsflickorna gladdes åt familjens höns och att de fick egna rum i det nya huset.
Ulric, som är operasångare, köpte ett sågverk där han arbetar, vid sidan av frilansande som musiker. Han hjälper också sin vuxne son på Brändö destilleri.
Familjen har välkomnats med öppna armar och Gloria har ständigt nya idéer för sin verksamhet.