I fönstret på Mika Vuotis kontor står en liten byst av Lenin. Runt pannan har den ryske kommunisten ett reflexband där det står Ruukki, med den finska stålkoncernens logga. På bröstet har statyn en knapp med ordet "Lakko".
Strejk.
Rädslan inför framtiden är stor i Metallarbetarförbundets lokaler inne på stålverkets område några kilometer utanför Brahestad. Och bitterheten på den finska ledningens svek är omfattande. Den glädje och lättnad som förra veckan återfanns på SSAB i Luleå, när köpet av Rautaruukki tillkännagavs, existerar inte på stålverket på Brahestad.
– Vi vet inte vad som väntar. Vi vet inte speciellt mycket om någonting. Vad kommer de göra med oss? Finns vi kvar om två år? säger Mika Vuoti, som är förtroendeman på fackförbundet.
– Vi har kämpat mot SSAB. Det finns en stor rädsla att de bara vill eliminera oss.
Bredvid honom sitter Alpo Pirneskoski som arbetat på verket i 45 år och dricker kaffe ur en plastmugg. Han skakar tyst på huvudet när Mika Vuoti pratar.
Under förra året gick 200 arbetare i pension, men de har inte ersatts. Och den enda som får avgångsvederlag är Sakari Tamminen säger Mika Vuoti leende. Avskyn för den nu avgående koncernchefen är påtagligt. Enligt Mika Vuoti och de andra i det slitna fikarummet har han systematiskt förstört företaget under tio år och han har vägrat lyssna på de anställda.
– De borde förbättrat mer här i Brahestad. Och i hela Rautaruukki för att göra allt bättre. Tamminen har varit huvudledare och ingen har haft modet att sätta sig upp mot honom. Han besöker oss aldrig här. Han pratar inte med oss arbetare. Han säger en sak och sen ska det ske.
Förtroendemannen Sami Nyman är också kritisk till den finska staten, som äger över 30 procent i bolaget.
– Staten kan ta till åtgärder, med de har ingen vilja att använda sig av dessa, säger han.
De senaste åren har varit konfliktfyllda på stålverket. Mika Vuoti har tappat räkningen på antalet genomförda strejker förra året. Han tror företaget ligger i topp i Finland.
– Kanske är det 10 eller 15 strejker. Jag vet inte riktigt. Senast var i oktober och innan det i augusti. Men det är det enda sättet för oss. Vi försöker säga något men de bryr sig inte. Vi kan bara ta till strejk.
Den största tvistefrågan är att medarbetarna bli allt färre.
Svetsaren Maija Tervekangas är ett undantag bland arbetarna på stålverket där medelåldern är 46 år och 85 procent är män.
– Folk går i pension hela tiden och arbetarna här är ganska gamla. Det kommer inga nya så det är problem med att få verket att fungera, säger hon.
Inne i Brahestad blåser det kallt från havet längs huvudgatan. Den gamla stadsdelen i trä är förfallen och husen igenbommade. Grundaren av staden, den svenske greven Pehr Brahe, står ensam staty på det gamla torget. Pehr Brahe sägs ligga bakom uttrycket "i grevens tid" eftersom han i mitten av 1600-talet skapade en rad finska städer. Och under hans beskydd var hans undersåtar trygga.
När stålverket öppnade på 60-talet förändrades staden från en liten sjöfartsstad till industristad. Stålverket placerades i Brahestad av den dåvarande helägaren, finska staten, på grund av den höga arbetslösheten i regionen och för hamnens stor kapacitet. På antal år växte befolkningen från 6 000 till över 20 000.
I dag har staden 22 000 invånare och av dem jobbar cirka 3 000 på verket eller i anslutning till det. Men långt fler är beroende av dess existens.
– Det här är skrämmande. Allting här rör sig runt Ruukki. Om det försvinner finns det ingenting här, säger Maija Tervekangas.
– I många familjer arbetar båda personerna här. Alla andras firmor som finns här är beroende av verket.
Hon säger att det finns i princip inget annat som det talas om i staden.
– En del är positiva och en del är negativa, säger hon.
Platschefen Kari Ojala vill inte tala om fusionen. Han uttrycker sig bara i enlighet med den officiella versionen från företaget.
– Min förhoppning är att det nya bolaget ska bli starkare och mer konkurrenskraftigt, säger han.
Han har suttit på posten i fem år, alltså sedan stålkrisen började.
– Sen tillbakagången började. Utan något ljus i slutet av tunneln, säger han och drar på munnen.
– De har varit massor av besparingar, kostnadsbeskärningar och försök att effektivisera processen här. Vi går på 80 procent av kapaciteten sedan några år.
Tvärtemot facket menar han att stora investeringar skett i anläggningen under de senaste åren.
– Vi har förnyat våra två masugnar, vi har ändrat till att bara använda pellets och vi har gjort mycket miljöförbättrande åtgärder. Totalt uppskattar jag att vi har investerat 100 miljoner euro sedan 2010, säger han.
Han berättar att han själv är från trakten. Han är stolt över verket.
– Området är på 500 hektar, det finns 40 kilometer väg, 30 kilometer järnväg och vår egen hamn. Det är som en liten stad, säger han och nämner även företagets 1 400 cyklar som finns överallt.
– Hamnen är viktig för oss. Pelletsen kommer huvudsakligen från Luleå och LKAB.
Under en rundtur visar han upp hela stålverket för NSD, allt det som snart blir en del av SSAB. Kari Ojala menar att verkets styrka är den integrerade verksamheten. Allt finns samlat. Även de anställda.
– Jag skulle tro att cirka 70 procent av de som arbetar här kommer från Brahestad, resten från närliggande städer, säger han.
Tillbaka på kontoret i den låga tegelbyggnaden är han förtegen. Kari Ojala föredrar att prata om jakt istället för framtiden.
– Det är inte mycket vi kan säga. Vi får se vad framtiden för med sig. Det är fortfarande mycket öppet i fusionsprocessen som måste klargöras.
Maija Tervekangas berättar att hon arbetat på stålverket i sju år nu. För tillfället praktiserar hon hos facket. Hon, liksom de övriga anställda, hoppas att så snart som möjligt få träffa SSAB:s vd Martin Lindqvist, som lovat en öppen diskussion med arbetarna. Men han ses inte knappast som en ny Pehr Brahe. Såvida han inte lyssnar på de förslag som den tidigare ledningen förkastat.
– Arbetarna hoppas på att få möta folket från SSAB. Att få veta mer. Vi tror på den här fabriken. Och vi hoppas att företaget investerar i oss. Och inte bara glömmer bort oss här i Finland.
De vet i princip ingenting om SSAB menar Maija Tervekangas.
Det blir tyst i facket fikarum. Sen avslutar hon med en fråga. Och alla de andra i rummet lyssnar uppmärksamt efter svaret.
– Känner du någon som jobbar på SSAB? Hur är de som arbetsgivare?