I december 1994 upptogs den 21-åriga Li Skarins tankar om hur hon skulle kunna ta sig till Sarajevo. Hon lyckades komma till den bosniska huvudstaden, men det var betydligt svårare att ta sig ut. Serber belägrade staden, sköt mot dess invånare och satte villkoren för överlevnad.
När Li Skarin och hennes reskamrat Sten-Ola Berdenius, studenter på Journalisthögskolan i Göteborg, skulle flyga från Sarajevo var flygplatsen stängd och skulle fortsätta att vara det. Sten-Ola Berdenius hade en bebis som väntade hemma i Göteberg, men nu var han och Li Skarin journalister i krig, just det som de rest till Bosnien för att undersöka.
– Farmor var finska och hade varit i krig. Hon tyckte jag skulle åka, men vara beredd på att jag skulle vara förändrad när jag kom hem.
När journalister reste till Balkan under kriget var de tvungna att bära skottsäkra västar som vägde 30 kilo. Först förstod inte Li Skarin varför, erkänner hon. Men hon insåg att det var nödvändigt när en fransk utrikeskorrespontent på planet från Ancona i Italien bad henne kolla flygplanets väggar. Där fanns små hål från tidigare beskjutning.
– Cetniks sköt ibland mot de ankommande planen. Då började jag inse vad det var jag hade givit mig in på.
Den där skott- och splittersäkra västen blev för övrigt ett samtalsämne mellan Li Skarin och hennes mor under vistelsen i Sarajevo. "Ni har väl västarna på er?" undrade modern i Arvidsjaur. "Jaa, mamma", svarade dottern och lade i tysthet till ett "typ". Västen vägde 30 kilo och det var ingen lek att bära den.
Istället berättar Li Skarin om Sarajevobornas taktik för att kunna gå på gatorna, en taktik som hon snart tog till sig.
– Man gick lugnt utefter husväggarna och när man kom till ett gathörn sprang man det fortaste man kunde över gatan. Då hade krypskyttarna uppe i bergen inte tid att hinna sikta.
Ut på gatorna skulle man, för att visa att man fortfarande levde och andades.
– Kvinnorna sminkade sig och fixade håret. Alla gjorde sitt bästa för att visa att de kunde leva ett normalt liv utan skräck. En kopp te på café kunde räcka flera timmar, men där satt man i alla fall.
Under belägringen fanns få sätt att ta sig ut ur Sarajevo. Det gick att krypa på knäna i tunneln under berget eller hoppas på det bästa i en hyrd bil på vägar med vägspärrar. Men det var flyget de flesta hoppades på, att flygplatsen under kontroll av UNHCR skulle öppna igen. Och att överleva fram till dess.
Li Skarin och Sten-Ola Berdenius skulle bo hos en bosnisk familj i tre dagar. Istället blev det nästan tre veckor.
– Jag låg på golvet i ett av rummen och hörde skottsalvorna. Jag kom från Arvidsjaur så jag hade hört skottsalvor förut och försökte intala mig att det bara övades på K4. Men så såg jag en strimma av ett skott på en av innerväggarna...
– Det är klart att vi var en belastning för den här familjen. Tänk bara att bära vatten upp på sjunde våningen till en hel familj. Att ordna värme och vatten och mat.
– Elen och vattnet stängdes då och då av belägrarna. Det var kalla vintrar och Sarajevo var en vinterstad där det hade ordnats OS 1984.
Hon tvekar inte att kalla belägrarnas taktik för terror och det som hände i Srebrenica för folkmord även om nobelpristagaren Peter Handke inte gör det.
– Jag skulle vilja veta vad han då kallar det? Högar med döda småpojkar, var det inte folkmord?