De planterar nya tallar - och en tro på framtiden
När branden slukade skogen i Bodträskfors sommaren 2006 gick stora värden upp i rök. Men det var också generationers arbete som gick förlorat. NSD träffade Arild och Viola Långström som planterar ny skog för framtida generationer.
Brandområdet vid Klusaberget sträcker sig ända till horisonten.
Foto: Kurt Engström
Vi är på väg till Bodträskfors för att göra reportage om en räddningsutgrävning som Norrbottens museum gör för att bevara en stenåldersbosättning och svänger in till det gigantiska område som elden slukade sommaren 2006.
Den lummiga grönskan och de ståtliga tallarna ersätts av brända stammar, förkolnade stubbar och ett stenlandskap där markvegetationen så sakta börjat återhämta sig. Gräset har återintagit delar av den brända marken och fotografen Kurt Engström undrar om de planterar nya träd på markerna, eller om man låter det växa igen av sig självt.
En stund senare får vi svaret.
Uppe på ett krön ser vi Arild och Viola Långström som går med sina röda planteringsrör likt utropstecken bland de sotiga stubbarna – som ett löfte om framtida liv.
Deras skog på 280 hektar försvann i branden. Det som finns kvar är ett gigantiskt kalhygge och några enstaka träd som klarade sig undan lågorna.
Nu ska de sätta 40 000 plantor och Arilds bror Jan-Erik sätter lika många. I fjol satte de 17 000 plantor i den steniga jorden och det klingar i stålet var gång som röret träffar en sten.
Ibland får de pröva både tre och fyra gånger innan de hittar jord som är djup nog.
– När det brann grät jag och det gick bara runt i skallen. Elden hoppade och det gick så fort. Det var den värsta brand jag sett, säger Viola när jag frågar hur det kändes att se skogen som vårdats av generationer gå upp i rök och Arild berättar att det har varit svårt att åka efter vägen och se förödelsen.
– Nu har jag vant mig och accepterat att det är som det är. Men det var mycket pengar som försvann. Det var pensionskapitalet. På andra sidan vägen brann mycket avverkningsbar skog, säger Arild och pekar mot det stora fältet som sträcker sig ända till horisonten.
– Men vi fick ju jobb, säger Arild med ett svagt leende medan Viola vattnar plantorna för att de inte ska torka för fort.
– Plantorna ska vara så blöta att det droppar ur jorden som omger rötterna och när det är soligt så torkar de för fort. Vi brukar vattna rötterna när vi lägger dem i korgen, och ibland sätter jag en blöt tygbit över för att behålla fukten i jorden, säger Viola.
Det var från skogen Arilds pappa hämtade virke till gården och här har de själva skaffat timmer till häbbret och lusthuset på släktgården som byggts av timmer från deras marker. De berättar att de skaffade sig en solosåg och sågade timret själva.
– Det är roligt vad man gjort av skogen – vi gjorde till exempel häbbret innan det brann. Vi byggde det av tall och björken fick bli golv, säger Viola medan hon släpper ännu en planta genom röret och ner i den svarta jorden.
– Det är så stenigt här att det inte går att markbereda. Det finns ingen som skulle köra en maskin här. Den skulle gå sönder. Men det finns ändå jord att plantera i. Det gäller bara att hitta rätt, säger Arild medan han kör ner planteringsröret i marken.
Det träffar en sten så det sjunger om det.
Här och var bland stenarna har det redan börjat växa små tallplantor. De är förvånansvärt stora och Arild bestämmer sig för att inte sätta något i närheten av dem.
– Det går så djävulskt fort att ni inte ens hinner fotografera det, säger han och skrattar.
Det finns trots allt hopp om framtiden för naturen repar sig fort. Och när skolorna slutat får Arild och Viola hjälp av barnbarnen att plantera, för det är ett projekt över generationer som pågår i Bodträskfors.
Men det blir nog barnbarnens barn, eller möjligen deras barnbarn, som får skörda frukten av det som planteras nu.
Och trots att stora värden gick förlorade i branden verkar Viola Långström ändå se postivt på framtiden.
– Det var inte roligt när skogen brann och det har varit träligt att se marken utan träd. Det är ju så vackert med skog. Men nu är jag gladare, för nu får jag ju sätta träd igen.
Så jobbar vi med nyheter