Partiledaren Nyamko Sabuni (L) besökte i Boden BIS, som står för Boden, integration samverkan. Där mötte hon Admir Sola. Med stöd av BIS har han snabbare fått arbete och berättade att även hans fru fått fast jobb.
Till BIS kommer människor frivilligt under asylprocessen. Målet är att korta tiden det tar för dem att få dem i arbeta eller studier.
BIS drivs av Bodenbo, Svenska kyrkan och Studieförbundet vuxenskolan tillsammans med andra aktörer. De möter även den andra sidan, familjer som efter flera år fått avslag och inte vill återvända hem. En flerbarnspappa berättade för Nyamko Sabuni hur förtvivlad hans familj är.
Hon tycker det är jätteviktigt och lärorikt att få komma ut och möte människor i verkligheten.
– Vi politiker måste ju bygga politik på den verklighet som vi upplever. Jag förstår att för varje individ som får avslag så är det en hjärtskärande historia. Så kommer det alltid vara.
Därför tycker hon att det dels är viktigt att det finns flera lagliga vägar till Sverige, dels att det blir snabbare handläggning.
– Oavsett hur snabbt det går kommer man bli besviken och förtvivlad att man får ett nej, men det är bättre att det går snabbt än att man ska bo i Sverige fyra-fem år och hinna skaffa barn och sedan få ett negativt besked.
Hur ser du på den här formen av verksamhet som finns här, som du själv påpekade inte är reglerad?
– Fastighetsbolaget, allmännyttan, har insett vinsten av att den som får uppehållstillstånd redan påbörjat processen och snabbt kommer in i arbete. Det är en oerhörd vinst för kommunen. De blickar framåt. Men det är klart att det kostar att ta hand om och utbilda människor som ännu inte fått uppehållstillstånd.
Nyamko Sabuni tycker ändå att det är av vikt att människor som återvänder får med sig någonting från Sverige så att de kan ta tag i sina liv.
– Att låta människor passiviseras i sitt elände de utsatts för, utan att de får kontakta med samhället och ändå inte uppfylla skäl för att få asyl, skulle jag vilja säga är på gränsen till omänskligt.
Därför menar hon att det bästa vore om fler kommuner skulle se fördelar med att investera även i människor, som inte har uppehållstillstånd med vetskapen om att endast en del kommer få stanna. För om de lyckas med dem, så bedömer hon att det är stora vinster både för kommun och övriga samhället.
– Vi tar tag i integrationspolitiken på nytt. Vi gjorde det i början av 2000-talet med en stor kritik som omringade våra förslag, säger Nyamko Sabuni.
Hon anser att många av politikerna inte lever i den verkligheten. Ibland tycker Nyamko Sabuni att svensk politik utformas på ett sätt som får politiker själva och det etablerade majoritetssamhället att må bra.
Vad tänker du på då?
– Gymnasielagen till exempel.
Den gav unga ensamkommande över 18 år en möjlighet att ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier i 13 månader.
– Idag har vi många unga vuxna som inte klarat skolan, inte har någonstans att bo och som inte kommer i arbete. Vem bryr sig om dem idag? Det är inte samma politiker som lagstiftade och vi lagstiftare har ett ansvar att ta långsiktigt ansvar för de lagar vi lagstiftar.
Nyamko Sabuni menar att landet behöver långsiktiga lagar som håller och respekteras. De, anser hon, måste vara solidariska inte bara med de flyktingar som tar sig till Sverige, utan som finns ute i världen.
– Vi har ansvar att även bistå dem med resurser från den här rikare delen av världen för att de ska få drägliga förhållande.
Balansen mellan välfärden och mottagandet av dem som är på flykt är inte enkla, menar Nyamko Sabuni. Hon tror att den balansen i framtiden kan komma att studeras, ifrågasättas och bedömas.
Nyamko Sabuni vill förstatliga skolan för att skapa likvärdighet i hela landet. Hon påpekar att upp till 50 procent av eleverna i utsatta områden lämnar grundskolan utan godkända betyg.
– Då fungerar inte skolan. Det kommer bli ännu sämre nu när kommuner har ansträngda ekonomier.
De tre viktigaste verktygen för en lyckad integration anser hon är en fungerande skola, fungerande näringsliv, som stödjer människor att starta företag och skapar möjligheter att anställa, samt förväntningar på enskilda.
– Jag upplever att vårt samhälle inte alls bygger på att vi har förväntningar på varandra. Om vi inte förväntar oss att de friska och arbetsföra kommer i arbete, kommer sjuka och arbetslösa att bli lidande. Därför måste vi förvänta oss att alla ska ut i arbete, även invandrade kvinnor med män som vill hålla dem hemma. Vi måste hitta politik för att få ut även dem i arbete.