Jag är en person som gillar att göra många roliga saker samtidigt. Idag arbetar jag i min pappa Thomas företag. När han tar pension är målet att driva familjeföretaget vidare. Jag känner mig som företagare och är inte intresserad av att engagera mig politiskt. Jag arbetar hellre gratis för bygdens bästa. Jag är med i flera föreningar men behöver inte nödvändigtvis sitta i styrelser och bestämma utan hjälper gärna till där det behövs, vilket jag ofta gör. När byaföreningen arrangerar Haradsdagen, höst- och julmarknader kommer det ofta mycket folk. Alla är glada och nöjda när det händer något. Det känns som ett kvitto på att vi lyckats i vårt idéella arbete.

I Harads har jag mitt jobb, vänner och familj. Jag, min sambo Caroline och sonen Vilmer som är tio månader bor centralt. Vi har 30 meter från hemmet till affären, närmare än i stan. Efter att ha bott i Boden och även jobbat ett år i Australien trivs jag bäst på landet. Här är det lite glesare med folk och mer frihet. Visst, det finns fördomar mot oss lantisar. Vi upplevs ibland som en belastning och kostnad. Kanske mesta skället kommer från storstäderna. Folk har inte insett att det går att leva ute på landsbygden. Det är mycket billigare och du kan köpa ett hus för en tredjedel av vad det kostar i stan. Det som vi saknar är fler matställen, bostäder och att högstadiet i Harads ska starta upp igen.

Något som alla gillar är Haradsrevyn som jag är ordförande för. Vi tränar för fullt inför premiären. Jag står inte på scenen själv utan sköter ljud och ljus, bygger scenen och beställer grejer. Hela produktionen brukar jag få axla för att det ska funka. Det känns nästan som en chefsfunktion och jag trivs med rollen.  Min sambo kan inte vara med i år för hon jagar älg. Det kommer bli lite spännande att se hur vi ska lösa barnpassningen.  Edeborg där vi spelar vår revy ligger mig varmt om hjärtat. Huset är jättefint och mysigt.  En dröm vore att kunna få en egen tjänst för att fixa till lokalen.  Även om kommunbidragen minskar betyder stället väldigt mycket som mötesplats på landsbygden. Edeborg måste få leva vidare även när mitt barn eller barnbarn är vuxna.

Berättat för Lena Leffler