Ända sedan lumpen har han velat göra en utomlandsmission.
– Jag har alltid känt att jag vill ut i världen, se vad som händer och hjälpa till. Jag tror att det är något du måste vilja och brinna för, för att kunna göra ett bra jobb.
Det finns stora flyktingläger i Sydsudan. De ligger under FN:s försorg och har blivit som städer.
– Vi pratar om ett av världens fattigaste länder, ändå slog det mig ofta att folk var så positiva. De har hopp och en framtidstro mitt i allt elände. Och barnen var så glada. De lekte med vad de än kom över, en plastburk eller vad som helst. De är väldigt levnadsglada och nyfikna. Det är sådant man reflekterar mycket över nu när man kommer hem.
I huvudstaden Juba där han var fanns två läger, POC 1 med cirka 3 500 flyktingar och POC 3 med drygt 30 000. POC står för protection of civilian och polisernas huvuduppgift är att skydda civilbefolkningen.
– Vi skötte kontrollen av folk vid ut- och inpasseringar, kontrollerade att de inte tog med sig förbjudna föremål som alkohol och knivar.
De svarade på larm om brott. Även om brotten som begås är desamma som hemma; såsom stölder, misshandel, mord och våldtäkter, så är det jättestora skillnader jämfört med Sverige och Norrbotten.
– Här är det mycket mer strukturerat, allt är digitaliserat och för det mesta funkar det som det ska. Men det gör det inte där nere. Ibland får man jobba med papper och penna för att internetuppkopplingen inte fungerar, säger Anders Englund.
Men grunderna är desamma. Polisen åker till platsen, hör målsägande och eventuella vittnen. Finns en misstänkt ska den personen gripas och förhöras.
– Skillnaden är det runt omkring och det är inte samma lagar och regler som gäller.
De jobbade skift i tre olika team. Personalomsättningen var stor. Själv valde Anders att fullfölja sitt år. Han gillar det operativa arbetet, men det var inte helt smärtfritt. I perioder var längtan hem till familjen - sambon, dottern och bonusbarnen - stor.
– Det var min största utmaning. Det är tufft, jättetufft.
Han var bara hemma fyra gånger. Under tiden därnere förlorade Anders Englund dessutom sin mamma.
– Jag skulle precis hem och var hemma inför och efter begravningen. Det kändes ändå okey att åka ner igen.
Han övergick så småningom att bli gruppchef, dels för det egna arbetsskiftet, dels för alla tre skiften. Han höll även en del utbildningar av de andra FN-poliserna.
– Förhoppningsvis, nu när den här övergångsregeringen skrivit på det här senaste avtalet, så blir det också att hålla i utbildningar för den inhemska polisen.
Totalt i FN:s mission där finns ett 40-tal länder representerade.
– Många kommer från andra afrikanska länder och det är människor från hela Europa och resten av världen. Det är en av de saker som jag tycker är så fantastisk, att man jobbar tillsammans mot samma mål. Det har varit mycket lärorikt och mycket intressant. Vi är alla poliser och har samma tankesätt, men det är skillnad i utbildning och vi jobbar på olika sätt.
Anders Englund tycker att han utvecklats som polis, men framför allt som människa.
– Jag känner mig ödmjuk inför att jag sitter här och att jag lever och bor där jag gör. Det slår mig hur fantastiskt bra vi har det och det gör mig väldigt tacksam.