Peter Lindblad tror inte det var en tillfällighet att hans aortabråck upptäcktes, även om det var i sista minuten.
– Det är så mycket annat som hänt som inte går att förklara varför just jag skulle överleva, säger 46-åringen.
Men vi tar historien från början eller 2006. Då flyttade Peter Lindblad, hans exfru Sofi och deras barn Rebecka, Emil och Molly till Boden.
– Jag gillar naturen häruppe och att det var lugnare för barnen som var små. Det är ett val vi aldrig ångrat, säger han.
Idag är Peter, som varit officer och jobbat med it, sjukpensionär. Han gick in i väggen och fick en bestående nackskada som en biverkning av medicinen.
– Jag är stel och får kramper i nacken som kommer och går med jämna mellanrum.
Han löptränade väldigt mycket en period. Som mest sprang Peter nästan 20 mil i veckan.
– Jag är en tävlingsmänniska och började springa och gå på gym för att må bra och inte minst hålla nacken i schack.
Nästa tunga livshändelser kom åren 2012-2013 när Peter och hans fru skilde sig och hans pappa Olle,72, plötsligt dog av ett försvagat och vanställt bråck på kroppspulsådern.
– Männen i vår släkt bär på den genetiska ärftliga defekten. Men varken jag, min yngre bror och min son gjorde någon kontroll trots pappas dödsfall. Kanske för att han var gammal och jag just då var vältränad och kände mig lite odödlig, säger Peter Lindblad.
Livet gick dock vidare och han träffade nya kärleken och numera exsambon Evelina Elfving. Paret levde ihop när Peter blev akut sjuk och hon är en av flera som han kan tacka för att han lever. Under en veckas tid i maj förra året pendlade febern över 40 graders-strecket.
– Evelina tvingade mig att söka vård för jag var jättedålig utan att inse det själv. Jag är ganska envis, så jag tänkte jag tar en tablett till där jag stod och diskade. Först när Elvira sa att hon ringt ambulans släppte jag diskborsten.
Peter togs in på infektionsavdelningen med en sänka på över 300, där en normal sänka ligger på mellan 0-5.
– Jag hade blodförgiftning och tungt att andas, men det var svårt att hitta infektionskällan. Jag genomgick en datortomografi och skickades sedan hem med penicillin. Nu efteråt kan jag undra varför jag inte blev inlagd med en så kraftig infektion, säger Peter.
Han hann dock bara utanför sjukhusets ingång innan mobiltelefonen ringde. En läkare hade av en slump råkat se en skugga på röntgenplåten och ringde upp paret. Då blev det plötsligt allvar.
–Jag blev uppkallad igen och då tog man mer bilder uppåt bålen och halsen. Plötsligt stod personalen som stelfrusna i kontrollrummet. På min aorta fanns två revor som blödde kraftigt. Det innebar att min kroppspulsåder kunde explodera när som helst och tio sekunder senare kunde jag vara död, säger Peter Lindblad.
Sköterskan och läkaren visste inte hur de skulle ge honom beskedet att han inte fick röra sig.
– Jag fattade nog inte riktigt vad som hände men var så pass vid mina sinnens fulla bruk att jag kunde ligga stilla.
Peter Lindblad flögs direkt med ambulanshelikopter till Umeå för operation sent på kvällen den 8 maj.
– Allting var dimmigt och overkligt. Jag kördes genom salar som man brukar se på film och det fanns lampor och ljus överallt. Sedan blev allt svart, säger Peter.
Hans pulsåderbråck hade då blött i flera dagar där förmodligen infektionen satt som även spritt sig till hjärtklaffen. Men läkarna vet inte säkert. Före operationen fick Peter ett hjärtstillestånd och återupplivades.
– Sedan stannade läkarna mitt hjärta för att koppla mig till en hjärt- och lungmaskin medan hjärtat togs ur och lades på is. Annars kunde man inte laga kroppspulsådern. Hjärtat sattes sedan igång när operationen var klar.
Den komplicerade operationen av kroppspulsådern tog nio timmar.
– Min familj från Stockholm och Boden störtade iväg till Umeå så fort det bara gick. Vid uppvaket satt de där allihopa. Det var helt fantastiskt så här efteråt.
När Peter vaknade var hans första ord en filmtitel.
– Jag är en filmnörd. Min familj pratade med mig medan jag höll på att vakna. Någon nämnde orden "medan du sov" i en mening. Då plötsligt vaknade jag till och sade:"Det är en film med Sandra Bullock och Bill Pullman."
– Då visste familjen att jag både var tillbaka och hade humorn i behåll. Alla har varit väldigt stöttande och bodde även på patienthotellet under den mest kritiska tiden.
Efter operationen var Peter väldigt slutkörd men mådde ändå bra psykiskt.
– Jag fick en kurator att prata med. Enligt henne är det väldigt vanligt att folk kan bli deprimerade men jag deppade aldrig ihop.
Hans positiva syn har bidragit till ett snabbt tillfrisknande och Peter tror inte heller på slumpen.
– Om jag inte haft infektionen så hade inte bråcket upptäckts. Då hade jag dött. Om jag inte kallats tillbaka in på sjukhuset och fått ta en ny röntgenplåt så hade jag dött. Oddsen att överleva operationen var också jättelåga.
Efter två månaders sjukhusvård i Umeå och Sunderbyn fick Peter komma hem men åt penicillin i ett år. Idag är det bara ett långt bleknat ärr på bröstkorgen som påminner om vad Peter varit med om.
– Sjukvården gjorde ett kanonjobb med mig och jag hade fantastisk vårdpersonal med mig hela vägen. I dag mår jag bra men har fått en annan syn på livet. Jag vet att vad som helst kan hända när som helst. Så jag tar inte någon för given, eller något för givet längre.