Jan Tapper fick tre söner – Jonas, Stefan och Ola. Alla tre har gjort lumpen i Boden. Bara Ola är i livet. På en och samma gång förlorade Jan två av sina pojkar, Stefan Tapper, 22, och Jonas Tapper, 25.
Den 15 juli 1998 gav sig Stefan och Jonas av på det som skulle bli deras dittills största äventyr i Amerika. De kom aldrig tillbaka. De försvann under en seglats i Centralamerika och har aldrig återfunnits.
Norrbottens Media har pratat med Jan Tapper om att leva med att aldrig få veta. Pojkarnas mamma, Inger Tapper, lever inte längre. Hon gick bort 2010.
När vi första gången når Jan Tapper har han barnbarnen hos sig och inte tid för en intervju. Vi bestämmer en tid en annan dag. Det samtalet väckte slumrande minnen.
– Efter att du kontaktade mig snurrade det i huvudet hela helgen, säger Jan Tapper.
Han vill inte att hans söner blir bortglömda.
– Det är väldigt viktigt. Bland släkten vågade de först inte prata om Jonas och Stefan och jag vågade inte riktigt ta upp det. Det var bättre för mig när man frågade, för då kunde jag lätta på trycket och berätta.
Han fick samtalsstöd en period och tillsammans kom de fram till att Jan var tvungen att säga till släkt och vänner att de gärna fick prata om pojkarna, att de gärna fick berätta saker om dem.
– Det är viktigt att man minns tiden innan tillsammans med dem.
Stefan var lång, över 1,90. Jonas var inte lika lång.
– Och Stefan hade stora fötter, säger Jan Tapper och skrattar.
Han minns när de orienterade och var 16-17 år.
– Det var en stor ungdomsgrupp och de var väldigt tighta. På fredagskvällarna hyrde de en gymnastiksal i någon skolan och spelade innebandy till klockan ett-två på natten. Det var fantastiskt.
Både Jonas och Stefan var äventyrliga av sig. De gjorde lumpen i Boden, men kom från Nynäshamn. Jonas utbildade sig till officer och Stefan till fjällturistguide.
– Stefan och en kompis cyklade ända ned till Gibraltar när de hade muckat. Jonas, Stefan och en kompis skulle bestiga 13 toppar över 2000 meter där uppe i norr. Jag vet inte hur många de hann med, säger Jan Tapper.
Han vet inte riktigt vad de fick den där äventyrslystnaden ifrån och funderar på om orienteringen var ingången.
– Då är man ju ute mycket i skogen och springer, spekulerar han.
För det var inget de hade fått från honom. Den övriga familjen är inte speciellt äventyrslysten. Han berättade att Stefan i samband med att han skulle göra lumpen cyklade upp till Boden tillsammans med Jonas en jul.
– Och det var ingen dålig vinter. De skulle upp till nyårsafton för att fira den och hann precis, men då var det lite jobbigt. De hade ju mobiler, men det var så kallt att de slutade att fungera. De cyklade genom inlandet och jag ringde till någon polisstation i Hälsingland och hörde om de hade sett något och han trodde att jag skämtade. ”Det går väl inte att cykla nu”, sa han.
Vad tyckte du och Inger om att de hade det här i sig?
– Det var väl ganska okey. Vi såg inte det som något annat än deras äventyr. De var ju ganska försiktiga av sig. Jag vet när Stefan och hans kompis cyklade och tältade i Europa så satte de upp tältet på ett ställe och sov i det fria 50 meter bort för att undvika överfall och rån. Så de hade lite säkerhetstänk i sig, säger Jan Tapper.
Han undrar ändå om de kanske triggade varandra.
Sommaren 1998 gav de sig av på det stora äventyret till Amerika. Planen var att de skulle cykla från Alaska i norr till Kap Horn i söder.
– Det var tanken med det hela. De klarade Nordamerika och kom sedan till Belize. Då kom en orkan in. Jag tror de bodde hos en familj och hjälpte dem att sätta för fönster innan den skulle komma, säger Jan Tapper och tillägger att orkanen ställde till mycket oreda, framför allt i Honduras.
Broar och vägar försvann i jordskred. Bröderna bedömde att det inte skulle gå att cykla hela vägen och köpte en segelbåt med centerbord och utombordsmotor.
Det var den 6 november 1998. De ska ha planerat att segla till Panama eller Venezuela och ta en båt därifrån hem.
– Pengarna hade börjat sina så de tänkte avsluta resan där, säger Jan Tapper, som blev förvånad när han fick veta att de köpt en segelbåt. Vi hade segelbåt när de var yngre, men de var inga vana båtmänniskor.
Hade ni någon kontakt?
– Ja, Stefan skickade hem oframkallade filmrullar, som jag lämnade in och gjorde bilder av. De kom regelbundet, men vi hade inte så mycket kontakt.
Då var det inte som nu med sociala medier, skype och facetime. Föräldrarna hörde inte av dem på ett bra tag, men var då inte speciellt oroliga.
– Men sedan framåt jul hörde vi ingenting. Då blev jag orolig får jag hade förväntat mig något samtal eller något kort - någonting. Jag gick till polisen i mellandagarna eftersom man var tvungen att polisanmäla försvinnandet här.
– Efter det kom det fram att UD hade fått det här ärendet mycket tidigare, men det hade försvunnit i deras pappershögar. Det var ett riktigt slag i magen. De hade fått ärendet från konsulatet i Honduras i samband med att en lokal fiskare hade hittat deras båt.
Det var den 12 december 1998. Båten återfanns drivande norr om Omoa. Den var vattenfylld och innehöll vissa av brödernas ägodelar.
– Det blev ett jäkla hallå, att UD hade slarvat bort deras ärende. De försökte förklara bort det, men drog sedan i alla klutar. De kontaktade konsulatet därnere och vi fick hjälp, berättar Jan Tapper.
Stefan och Jonas hade många vänner i Nynäshamn.
– Det var en, Ulf Holm, en gammal hamnkapten, som också höll på mycket med orientering. Han drog igång en hjälpgrupp, som skulle försöka ta reda på vad som hade hänt.
Med hjälp av Holms nätverk fick de kontakt med experter, som med hjälp av strömmar och vindriktning försökte räkna ut om bröderna kunde ha hamnat på någon obebodd ö. Gruppen samlade även in pengar för att kunna skicka dit en expedition.
Den 19 november 1998 var det absolut sista livstecknet från Stefan och Jonas Tapper. Då tog de ut 50 dollar i La Ceiba, Honduras. En banktjänsteman identifierade dem.
– Det finns en hamn i La Ceiba varifrån turbåtar går ut till öarna utanför. Där finns det korallrev och många backpackers. Meningen var att de skulle segla över och sälja båten. De hade fått någon kontakt. Det var då de försvann när de seglade ut till de här öarna, säger Jan Tapper.
I april 1999 åkte räddningsgruppen tillsammans med Inger Tapper till Honduras.
– De följde deras spår, hur de hade rörts sig. De besökte även fängelser. Landet var inte så noga då med vem de häktade och vår grupp träffade på en kille som var väldigt lik Stefan, men han kom från Tyskland och hans föräldrar visste inte om att han satt häktad, säger Jan Tapper.
Har ni fått någon förklaring vad som hänt dem, har de blivit utsatt för brott?
– Det var en kriminalpolis som åkte ned från Sverige i augusti, september 1999 och pratade med sina kollegor på de där öarna. I en bar återfann de Stefans pass. Barägaren hade hittat det. Det hade flutit i land och låg i en vattentät plastförpackning.
Då tändes ett hopp, men polismannen kom fram till att Stefan och Jonas Tapper hade förolyckats i en storm.
– De hade flytvästar och var väldigt fysiskt vältränade. Utombordaren var borta, masten var borta och det såg ut som stagen till masten var klippta. De hittade en stor bultsax i båten och det var konstigt. Ingen kunde förklara varför den låg där. Någon kan ha klippt av stagen och tagit masten. Man vet inte.
Jan och Inger Tapper skickade ned artiklar och ett videoinslag, som de fick publicerade i lokala medier. De utlyste också en belöning, men utan resultat.
– Hade det varit nu med Facebook och alla dessa grupper skulle man kanske kunnat få reda på lite mer. De bara försvann.
Jan Tapper berättar att ovissheten gjorde att de levde i ett vakuum de första åren.
Hur hanterade ni det?
– Vi var skilda då och hanterade det på var sitt håll. Jag hade ett sådant jobb då som jag var tvungen att koncentrera mig på. Jag gick in i det. Så länge man inte vet…kan man inte göra ett avslut.
För honom fasades hoppet om att hitta pojkarna ur. Han säger att när Jonas och Stefan till slut dödförklarades var det mer en formell sak.
– Man hade accepterat att det var så. Jag tror att vi gjorde vad vi kunde och UD gjorde vad de kunde när de väl fick fart, men det var antagligen redan kört. De försvann ute till havs i slutet av november, början av december.
Jan Tapper har en son till, Ola, som också gjorde lumpen i Boden. Därefter har han bildat familj och fått barn.
– Det är en otrolig glädje.
Ola håller inte på med äventyr.
– Det känns ju bra.
Jan och Ola gjorde tillsammans en resa ned till Honduras. De besökte alla platser och åkte ut till öarna.
– Inte för att leta, utan för att minnas dem, fota, besöka banken där de tog ut pengarna och se vilken miljö de varit i. Det kändes väldigt bra att göra den resan, att få se landet.
Han konstaterar att kriminaliteten där är mycket hög och att det är en av de farligaste platserna i världen att befinna sig på. Säkerheten var rigorös. Stefan och Jonas var vana vid strapatser ute i den vilda naturen, men inte vid den formen av farligheter.
– Fortfarande finns det människor i Nynäshamn, som man inte träffar så ofta, som frågar om vi någonsin fick reda på någonting.
Vetskapen om att han aldrig någonsin kommer att få veta vad som hände hans söner är svår.
– Det är jättesvårt, faktiskt. Det hade varit lättare om de hade hittats.
Även om de hade varit döda. Det hade man bland annat kunnat ge svar på dödsorsaken.
– Nu får man bara gissa.