Hela Människan Sverige firar i år 100 år och Hela Människan Ria Boden firar 40 år. Rörelsen består av cirka 65 föreningar runt om i Sverige, som driver socialt arbete på kristen grund. Målgruppen är människor i olika utsatta situationer.
Mia Nilson är sedan ett par år generalsekreterare och besöker så många verksamheter hon kan. Hela Människan finns från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Den nordligaste verksamheten ligger i Boden och där stannade hon under sin norrlandsturné.
Förutom olika aktiviteter lokalt för att uppmärksamma 100-årsjubileet arbetar de nationellt med att stärka sitt varumärke.
– Vi kommer alltid att jobba med hela människan. Ingen är mer eller mindre trasig än någon annan människa. Det perspektivet är idag viktigare än någonsin.
Varför?
– Om Hela Människan började som en politisk rörelse, så är vi det mer än någonsin idag, säger Mia Nilson
Hon har en bakgrund inom politiken och har jobbat som opolitisk handläggare på regeringskansliet.
– Alla politiska partier har i sin retorik ett vi och ett de. Det finns alltid en värdering och en prioritering, som till stor del måste göras inom politik. Vi är inte i politiken, utan har möjlighet att faktiskt säga att vi jobbar för alla människors lika värde. Men jag tror att det idag krävs en helt annan medveten i en rörelse som vår när det gäller att formulera oss kring alla människors lika värde i samhället. Det handlar inte alls bara om flyktingar från 2015 eller inte flyktingar, utan det handlar om alla som verkligen känner att de står utanför det etablerade samhället och lever i någon form av utanförskap.
De individerna kommer idag från en mycket bredare mylla, bedömer Mia Nilson.
– Ensamheten är idag den stor frågan i Sverige, inte minst i storstäder. Vi kan se på våra verksamheter att ensamma människor helt utan missbruk söker sig till oss.
Det är en helt ny grupp. Det är personer som blivit ensamma ofrivilligt på olika sätt. En annan ökande grupp är pensionärer som är fattiga.
– Det är en helt ny bild som du möter när du kommer in på en sådan här verksamhet och plötsligt ser äldre personer och pensionärer som sitter och äter lunch med tunga missbrukare. Den miljön är helt ny sedan ungefär fem år tillbaka, förklarar Mia Nilson.
Vilken roll tar Hela Människan i det scenariot?
– Inom diakon, det vill säga socialt arbete inom kyrkan, brukar man skilja på caring och curing och de två rollerna. Nu går de ofta in i varandra, särskilt i verksamheter som våra. För de är också helande på olika sätt. I samhället idag så behövs omsorg och platser för gemenskap mer än någonsin.
Mia Nilson tycker å ena sidan att det är sorgligt att det ska behöva vara så, men å andra sidan ser hon det som något unikt ,att Hela Människan lyckas skapa miljöer där alla människor kan mötas på samma våglängd.
Samtidigt berättar hon att det leder till situationer där man lokalt på vissa håll tycker att psykiatrin inte tar sitt fulla ansvar och vittnar om platser där den psykiatriska vården är så belastad att de skickar patienter till Hela Människan.
Det finns en absurditet i det.
– Ja, det är absurt. Det är en svår situation för vi är öppna för alla så länge man inte stör. På vissa platser är det så att människor inte skulle överleva utan Hela Människan. Det säger också något om våra system. Då kan man tycka att det är frustrerande.