Centralen som är polisens nya hjärta

Peder Jonsson, kommunikatör på RLC, knäpper med fingrarna för att illustrera hur snabbt omställningen från fyra LKC till ett RLC gick till.

– Helt plötsligt så tystnade­ det bara. Och sedan startade RLC upp. Nu börjar det sätta sig men det är en så stor förändring som har skett. Jag tror att man har haft lite för bråttom när det gäller förväntningar på att allt ska vara klart.

Att befäl och operatörer från Luleå, Sundsvall och Östersund – i mångas ögon – tvingades till Umeå för att stödja verksamheten i maj var och är en av de stora kontroverserna som uppstod i samband med omorganisationen.

– Jag vill trycka på att det här var fantastiskt värdefullt för oss. För det blev en kompetensinjektion som vi annars inte hade fått. Om vi bara hade bemannat med nya då hade vi egentligen stått på ruta ett, säger ­Benny Rinnström, chef vid RLC.

Kommenderingen har kostat ”några miljoner” berättar han, utan att ha den exakta siffran i huvudet.

– Det är för hotell, resekostnader, traktamente samt en ersättningsbonus till det tillresta.

RLC-befäl Åsa Hallefors guidar runt i lokalerna som tidigare fungerade som länskommunikationscentral, LKC, för Umeå. Hon som tidigare arbetade som trafik­polis tog chansen att söka en av RLC-befälstjänsterna.

– Från att åka runt i bil i  yttre tjänst till att arbets­leda operatörer för ett, två och ibland ännu fler län samtidigt. Det skiljer sig beroende på dag och tid. Och om något befäl går och äter, ja då kanske jag har ansvar för samtliga län. Man hjälps åt på det sättet. Men det är en stor skillnad från det jobbet som jag hade innan.

Inne i trafikrummet finns flera kluster med arbetsbord, eller ”öar” som Åsa Hallefors kallar dem.

Under NSD:s besök är lokalen inte fullsatt utan två öar används till samtliga län. Vid öarnas ände sitter vanligtvis ett RLC-befäl som har i uppgift att arbetsleda operatörerna.

Samtliga operatörer har tre skärmar framför sig där ­polisens kartprogram kan visas på en skärm och på en annan kan operatörerna ha programmet Storm uppe. Det är i Storm som operatörerna och befälen upprättar en händelserapport, HR, ­under de samtal som ­bedöms vara av seriös karaktär.

Samtidigt som en operatör eller befäl hanterar ett samtal så kan andra lyssna på konversationen vid en annan dator.

– Det är bra om det handlar om komplicerade ärenden. Då kan operatören signalera till sina kollegor att de ska ta över händelserapporteringen i Storm så att operatören på så vis kan lägga fullt fokus på samtalet.

Hon tillägger:

– Det är på helgerna och kvällarna som vi har högre bemanning och då kan det bli så att vi använder oss av det rum som annars används för utbildning.

På ett sätt är det ett helt vanligt kontor med små arbetsrum och möteslokaler längs med korridoren. Personalens skåp är dekorerade med personliga lappar och humoristiska bilder. I lunchrummet finns automaten som spottar ut sig en vätska av kaffekaraktär.

– Vad hade du förväntat dig egentligen? Vi är faktiskt ganska vanliga vi som jobbar här, säger Benny Rinnström.

Men det är långt ifrån en vanlig arbetsplats. För att nå centralens kärna, trafikrummet, behöver man gå igenom två slussar där den ena dörren måste vara stängd innan den andra kan öppnas. Byggnaden i sig är säkerhets­klassad och får inte fotograferas. Om någon obehörig skulle komma in i lokalen vore det förödande för verksamheten och därför har ett RLC-befäl som uppgift att med övervakningskameror kolla av korridorerna intill centralen. Utöver det måste operatörerna genomgå en säkerhetsprövning innan de kan bli anställda.

Den rigorösa säkerheten ter sig självklar. Från trafikrummet hanteras larmsamtal från människor i nöd och härifrån styrs och koordineras polisens yttre operativa arbete. Kommunikationen måste löpa smidigt och obehindrat mellan operatörerna, befälen och poliserna som arbetar i yttre tjänst.

I vissa ärenden ska operatörerna bolla samtal från SOS Alarm, sjö- och fjällräddningen, helikopterpersonal och så vidare.

– Jag tror att de flesta som jobbar här upplever att det är fantastiskt roligt och utvecklande här. Men det är den ­sociala biten och att inte vara hemma, det är det som kan vara jobbigt för de tillresta, säger Åsa Hallefors.

Hon guidar vidare in till utbildningslokalen. Där pågår just nu en 17 veckor lång operatörsutbildning för cirka 30 personer. Och före jul startades ännu en rekryteringsvåg. Detta för att under 2017 fylla det skriande behovet av personal.

Kommenderingen av personal från länen upphör i mars och då är det tänkt att arbetsstyrkan ska vara intakt.

Rasem Chebil öppnar dörren som leder från trafikrummet in till övningsrummet. Han arbetar för dagen som RLC-befäl för Norrbotten och vill inte låta sig fotograferas eftersom han söker nytt jobb i en annan stad och möjligtvis kan komma att hamna i yttre tjänst.

– Ja, jag ska gå vidare, men inte på grund av att det inte är bra att arbeta här. Det är min familjesituation som styr det beslutet, försäkrar han.

Den hårda kritiken mot RLC har satt sina spår. Inte minst för de operatörer som kände sig utpekade för misstag som skedde under sommaren.

– Det som var olyckligt och som blev mest uppmärksammat i media var ärenden som skedde i Jämtland. Det var poliser som upplevde att de blev skickad till fel adress och fel län. Men detta berodde till stora delar på att vi hade en adressdatabas som inte var okej. Det är svårt att förklara vad som var fel, men man fick inte in rätt adresser helt ­enkelt. Men sådant här skedde innan RLC bildades. Jag har själv blivit skickad till fel plats när jag arbetade i yttre tjänst, säger Benny Rinnström.

– Och det skylldes på operatörerna. Det tog ganska hårt på de som jobbade då för att de kände att det var en orättvis kritik. För det var ju inte operatörerna som gjorde fel utan det hade andra orsaker, tillägger Åsa Hallefors.

Och kritiken slutar inte där. Så sent som förra veckan, i samband med ettårs­dagen för postflygskraschen i Oajévagge i Jokkmokks kommun, så berättade ­Håkan Karlsson, polisområdeschef i Norrbotten, för NSD att övergången till RLC rörde om samordningen mellan­ myndigheter som länsstyrelsen med ­ansvar för sjö- och fjällräddningen och polisen.

Dock menar både han, Benny Rinnström och Åsa Hallefors att bitarna börjar falla på plats.

– Kommunikationen har blivit bättre och bättre, säger Åsa Hallefors.

– Ja och i början hjälpte de tillresta befälen till med att få oss att inse att vi hade flera rutiner som krockade och som vi var tvungna att sätta oss ner och bli ense om, säger Benny Rinnström.

– Men det var inte klart att bara för att centralen placerades i Umeå så skulle Västerbottenspolisens rutiner implementeras för hela regionen och att alla andra måste ändra sig. Utan det handlade om att hitta den bästa lösningen ­utifrån erfarenheter från samtliga polisområden, tillägger Åsa Hallefors.

Att säga att det har varit en smidig övergång är en överdrift. Men enligt Benny Rinnström så finns det många fördelar med att från ett ställe ha överblick över samtliga polisresurser i fyra län.

– Det märkte vi till exempel när vi hade en biljakt i Östersund. Hade man lett samma insats från LKC, då hade det bara varit två operatörer och ett vakthavande befäl inblandade. Nu tror jag att det var tio operatörer som sam­arbetade i ett och samma ärende för att hjälpa varandra. Sedan kunde patruller från olika län hjälpa till eftersom gärningspersonerna hann åka över gränsen till Västernorrland, berättar Benny Rinnström.

– Samarbeta kunde vi absolut göra förr, men det var mycket bökigare.