I samband med mönstringen fick Eloise Fredriksson en placering på A 9 och utbildade sig under lumpen till archerförare.
När vi talade med henne efter den stora övningen Northern Wind 2019 upplevde hon dock att hon var alltför långt från händelsernas centrum. Archer är en pjäs som kan skjuta på sina mål på väldigt långt avstånd och hon ville längre fram.
Efter värnplikten tog Eloise Fredriksson anställning som soldat och för drygt ett år sedan bestämde hon sig för att hon ville byta befattning till eldledare.
– Jag har väl hela tiden haft tankarna att jag vill något mer, framför allt en större fysisk utmaning som är mer påfrestande. Jag har alltid gillat att utmana mig själv.
Men ett byte är inget som man bara kan göra hur som helst. Eloise Fredriksson gick till sin chef och framförde sitt önskemål. Efter att hon bedömdes som lämplig fick hon byta.
Som eldledare utser man målet och bestämmer var andra ska skjuta.
– Antingen mot en misstänkt plats eller om vi rent fysiskt kan se fienden. I och med att vi verkar så långt fram kan vi se var målet befinner sig.
Att befinna sig längst fram vid fronten innebär dels en mycket större risk för egen del, men också att hon bestämmer över vem som får leva och vem som ska dö.
Hur tänker du kring de frågorna?
– Det är med blandade känslor och med lite vemod för det är stora beslut. Lite skämmande är det också, att man fattar beslut om att ta andra människors liv. Det är en läskig tanke.
Har du haft någon att bolla dina tankar med?
– Vi har inte talat jättemycket om det, men det har klart kommit upp. Det är alltid bra att lyfta upp det så att man vet vad man ger sig in på med allt vad det innebär. Jag tycker att man ska tala om sådant.
Hon känner sig nöjd med de samtalen och har inte i nuläget något behov att tala mer om den saken.
På frågan hur hon tänker kring sin egen säkerhet svarar Eloise Fredriksson att hon tänkt på den, men mer utifrån att spänningsmomentet även lockar lite grann.
Hon är den enda i sin årskull från värnplikten, som stannade kvar på A9, som påbörjat utbildningen till specialistofficer. Lumparkompisarna är dock kvar, som anställda soldater.
Däremot blev året som anställd soldat inte riktigt som hon hade tänkt sig. Hon hade förväntat sig större utmaningar och att vara ute i fält mera. De var med på övningar, men en del var också repetition. Hon hade velat göra fler nya saker.
Den personliga utvecklingen är en drivkraft hos henne och bakgrunden till beslutet att ta ytterligare ett kliv i karriären. Nyheten är att man går utbildningen på hemorten. Det är första året man gör alla tre terminer i Boden. Det var avgörande för henne, att hon slipper resa till södra Sverige varje vecka.
– Jag kan komma hem på kvällarna och har nära till familj och vänner. Det betyder mycket. Det känns bra att ha börjat utbildning. Jag trivs jättebra och känner att jag valt rätt.
Hon har dock inte riktigt bestämt sig för vad hon vill göra efter utbildningen, men förutsätter att hon hamnar som instruktör på någon rekrytkull.
– Sedan får jag se om jag söker vidare eller stannar kvar ett tag.
Allt hänger på hur Eloise Fredriksson trivs och om hon upplever att hon utvecklas personligen. Då stannar hon, annars söker hon sig vidare.