En historisk kull värnpliktiga har ryckt in vid Livkompaniet på I 19. De hamnar mitt emellan systemen av plikt och frivillighet. Fram till den 30 juni måste de vara soldater, sedan stannar de om de vill.
NSD ska följa de nyinryckta under det sista året, från mönstringen fram till muck i december. Nyligen deltog de i ett tältläger i Kusträsk. En utmaning med mycket snö och kyla men även med värmande gemenskap.
Den kalla, bistra verkligheten har hunnit ikapp värnpliktsgänget på livkompaniets andra insatspluton. När NSD träffar dem igen en månad efter inryckningen på I 19 har de hunnit skjuta skarpt, packat sin första stridspackning och genomfört ett tältläger vid Rödbergets skjutbana. Lägret satte dock vissa spår.
- Det var lite tungt och kallt. Vi fick först gräva som dårar för att få bort snön och sedan slänga upp tältet fem eller sex gånger.
- Vi höll i alla fall värmen i den tjugogradiga kylan, säger jämtlänningen Dennis Lindberg, Trångsviken.
Rivningshetsen beror på militär disciplin, enligt löjtnant Lars-Erik Drugge. Han säger att de värnpliktiga har att välja på att bryta ihop eller bita ihop.
- De värnpliktiga pressas mentalt för att återta stridsvärdet.Det handlar om både fysisk och psykisk vila. Grabbarna förstår inte det i början när de reser förläggningen, gång på gång.
- De ska kunna sköta sina rutiner i sömnen och även behärska att resa och riva förläggningen i mörkret med en ficklampa. Om en soldat gör fel blir hela plutonen lidande, säger befäl Drugge.
Upp till bevis
Så det är upp till bevis igen när 44 värnpliktiga bussas till förläggningsplatsen i Kusträsk, någon mil utanför Boden. Resan tar tid, för under bussfärden springer renar tvärs över skogsvägen och framför bussen.
- Kul. Jag har bara sett ren på Skansen tidigare, säger stockholmaren Christoffer Karlberg.
Han får se fler för det ligger en flock renar och vilar på skjutfältet, i skuggan av pappersfigurerna.
- Figurerna skrämmer inte renarna. Så innan vi skjuter måste vi först skicka en bandvagn för att köra bort dem, säger Drugge.
Väl framme på plats kallar Drugge till sig några värnpliktiga som utsetts till tältlagschefer. Men innan grovjobbet startar vill en värnpliktig ha svar på en viktig fråga:
- Får vi fotografera varandra på övningen och lägga ut på Facebook.
Bara roliga bilder
- Ja, ni får ta kort på varandra men måste då ha tillstånd av era kamrater. Men det ska vara roliga bilder. Tänk på att ni representerar försvarsmakten, säger Lars-Erik Drugge.
Han manar på grupperna, för tälten ska vara uppe en timme efter ankomsten till förläggningsplatsen i Kusträsk.
- Det kan vara svårt att promenera upp en anläggning. Ni har geväret på ryggen när ni arbetar, ryter Drugge, och sätter lite fart på de fyra arbetsgängen.
Tältgrupperna pulsar ut i skogen i den metertjocka snön och markerar ut sina platser där de ska resa sina tjugo kvadratmeter stora tält. Det måste vara minst 15 meters avstånd på grund av säkerheten.
- Jag brukar vilja hjälpa till och jag har medgörliga soldater som lyssnar. Man ska både kunna ge order och ta order i lumpen, säger ställföreträdande grupplagschef Albin Sjödin-Persson.
- Det är behagligt just nu men gruppcheferna ska också kunna ta beslut när de inte sovit på ett dygn, säger löjtnant Drugge.
Lagkänslan verkat det inte vara något fel på när åtta man trampar runt i en cirkel och avlöser varandra med snöspadarna. Ju mer snö som skottas desto varmare underlag att sova på. Efter ett tiotal tag med spaden, skämtar värnpliktige Jim Bucht:
- Vi har onekligen en bit kvar innan vi står på fast mark.
Dags för pysselstund
Hans kamrat Daniel Högström skriker:
- Ser någon en gran i närheten. Här är bara tallar.
Det ska nämligen bindas granruskor till eldvakten.
- Vi ska ha en liten pysselstund och binda ihop granruskorna med ståltråd, säger värnpliktige Lundqvist.
Nästa uppgift blir att plocka fram ett spett och hacka fram en 40 centimeter djup pissgrop. En som inte kommer att nyttja gropen är enda kvinnan i gänget.
- Det är jobbigt att gå på toaletten ute i fält så man håller sig i det längsta. Visst är det en omställning att göra lumpen men hittills har det inte varit några konstigheter, säger Cecilia Axelsson.
Hon tycker däremot att det är tråkigt att lumparklädseln inte är mer anpassad efter kvinnliga mått.
- Militärkläderna är lite klumpigt breda över axlarna vilket gör det svårt att röra sig obehindrat, säger hon.
En timme går och sedan en till. Mörket börjar infinna sig. Då kommer äntligen tältet upp. För att plockas ned på en gång för att ena tältdukssidan var för spänd.
- Risken är nog att vi får riva tältet för att vi hållit på för länge. Plan B är väl att alla ska hugga varsin stridspackning och gå på ett led, säger tältchef Kristian Eriksson.
Han måste också fylla i en eldvaktslista inför inspektionen och kaminen bärs in i tältet. Värnpliktige Jonas Nilsson är snabb på att anmäla sig för ett skift. Han vill slippa sova närmast tältingången som vid förra tältövningen.
- Jag hade korsdrag mot kinden hela tiden. Så länge man kan elda är det varmt, säger han.
Vid förra tältlägret i Rödberget frös nämligen de värnpliktiga förskräckligt mycket för att de inte kunde elda, berättar Drugge:
- Det gäller att sitta ned och titta hur röd kaminen blir. De värnpliktiga var rädda att det skulle bli för vamt och vågade inte lita på sig själva, säger han.
Tältet inspekteras och det enda gruppen får bakläxa på är att eldstadsbegränsningen är satt åt fel håll.
Frystorkat till middag
När tältjobbet är avklarat väntar kvällens efterlängtade frystorkade middag.
- Har vi otur är det torskgryta som vid förra övningen. Inte god, säger Cecilia Axelsson.
Efter tre fältdygn, med kalla dagar och kalla nätter, åker de värnpliktiga tillbaka till I 19.
- Det är gott gry i grabbarna. De tar de mindre roliga uppgifterna med en klackspark. Vi får se framöver när vi pressar dem hårdare.Vår uppgift är ju att göra de värnpliktiga så bra som möjligt så att de kan anställas i Försvarsmakten, säger Lars-Erik Drugge.