När pappa Andranik kommer på tal börjar underläppen darra. Milena, 4 år, har inte sett sin pappa på över en månad. Han är kvar i krigets Ukraina medan hon tillsammans med mamma Marina, mormor Hjeksansra, mormors syster Irina och pappa Andraiks mamma Irina flytt via Gdansk till Sverige.
De kom till Boden för två veckor sedan, och har nu fått ett tillfälligt boende på Prästholmen. Vi möter dem i kön in till stiftelsen Hela människans ställe Giving hands. Där, mitt i Boden, har de utlämning av gratis kläder, hygienartiklar och vissa livsmedel.
– Det är första gången vi är här. Sverige känns snällt. Vi är så tacksamma vi hamnat här, säger mamma Marina med Milena i famnen.
När de kommer in får Milena en glass, precis som alla andra barn får när de kommer på besök. Stället kryllar av människor och behov, men vi får en pratstund på lite knagglig engelska med Marina. Hon berättar hon är 40 år gammal och kommer från Kiev. Tillsammans med Andranik har hon sedan fyra år tillbaka dottern Milena. Marinas ögon tåras när vi pratar om maken.
– Jag har ingen aning om han lever.Vi vet ingenting. Jag vet bara att vi var tvungna fly. I Polen var det fullt, i andra länder nära Ukraina med. Så vi hamnade här.
Hon menar att svenskarna verkar göra allt de kan för att hjälpa, men hon känner sig bortkopplad från omvärlden.
– Vi har det vi behöver där vi bor här i Boden. Möbler, saker till köket, kläder, skor. Men vi har ingen tv, ingen dator, ingen telefon som vi kan surfa på. Så vi bara sitter, vet ingenting. Det känns så konstigt.
I dag hoppas de hitta skor till Milena, annars har de det mesta.
– Jag fick just veta att jag får 61 kronor per dag till mig och 43 till Miljo, vi kallar Milena så. Det ska vi ha till mat och sånt.
Ett par meter bort sitter en annan flicka, jämnårig med Miljo. Hon äter glass och berättar hon heter Liza.
Mamma Natalia sitter intill, sliten.
– Jag är gravid i tredje månaden.
Hennes man Oleg stryker henne över ryggen. Familjen Morgunovskij har en något annorlunda berättelse än många andra ukrainare som kommit till Sverige.
– Vi flydde från vårt hem den 2 februari, 22 dagar innan kriget startade. Vi var tvungna bort helt enkelt. Läget kändes fruktansvärt.
Nu har de landat i Trångfors i Boden och det enda de vill är att få stanna.
– Det enda vi önskar nu är att få hit min mamma. Hon är kvar i Kiev. Vi får ingen kontakt med henne, berättar Oleg och tittar ned i golvet.
Han är en av få män i lokalen. Ukrainska män är kvar, men i och med att Oleg med familj flydde innan krigsutbrottet är de här tillsammans. Oleg 35, Natalia 33, Liza 4 och ett litet syskon på väg.
De hinner få med sig hygienartiklar och bröd från Giving hands innan de går till svenskaundervisningen på BIS; Boden i samverkan. Brödet var det inte alla som lyckades få den här dagen.
– Det tog slut fort. Vissa roffar åt sig. Inte ukrainarna, de tar en bara det de behöver och låter andra få. Men vissa andra grupper här ser bara till sig själva.
Det säger Ruth Amar, 35, som bott i Boden i sex år efter att ha flytt från Eritrea.
– På ett sånt här ställe borde man ha en skylt utanför där det står "Endast asylsökande". Det finns folk här jag känner igen som redan fått sina fyra sista siffror, som har män med jobb, som har pengar. Inte ska de vara här.
Vi frågar de som jobbar på Giving hands hur de ser på saken.
– Vi vill hjälpa alla som upplever de behöver hjälp. Det kan vara ensamstående kvinnor, folk som går på socialbidrag, alla. Så nej, vi säger inte nej till någon, berättar Sara Beckman Larsson.
Hon är anställd på stället och delar tillsammans med fem volontärer ut förnödenheter i lokalen på Centrumtorget som nu varit i gång nära på en månad. Det största behovet låg till en början på skor. Människor från krigets Ukraina var inte klädda för kallt klimat.
– Sedan kom ett högt tryck på vattenkokare. De tog slut direkt, berättar Maria Klingert som är diakon i Svenska kyrkan men även jobbar på Hela människan som är de som driver Giving hands.
– Det har varit en tuff tid. Vi som vanligtvis har mellan 10 och 20 besökare i vår verksamhet hade plötsligt runt 80 personer på plats varje dag i våra lokaler i Johanneskyrkan.
Hela människan bedriver socialt arbete på kristen grund och ger mat, kläder och omsorg till behövande på mer än 60 platser i Sverige. Behovet av hjälp ökade dramatiskt i och med utvecklingen i Ukraina. De fick då, tack vare affärsbröderna Rooponen i Boden, låna lokalen i stan gratis där Giving hands nu kommer vara året ut.
– Det skapade helt nya förutsättningar för oss. Vi är så tacksamma för all hjälpsamhet. Nordpoolen finansierade till exempel bad hos dem för de nyanlända. Privatpersoner har skänkt mängder till oss, bland annat badkläder, så vi hade massor av dem längst bak i kyrkan. Det var så fint se barnens glädje över att få åka till äventyrsbadet, säger Marita Klingert.
En som stod mitt i behoven var Hela människans kock Mikael Johansson.
– Vi har ett nyrustat kök, men det är byggt utifrån att runt 20 portioner äter här per dag. Nu kunde 80 kvinnor och barn komma varje dag. Trötta, hungriga. Man ville hjälpa alla men vårt kök har inte den volymen. Om än jag körde på våra största grytor räckte maten ändå inte alla dar. Det var tufft.