Det är den ideella föreningen Hela människan, eller Ria Oasen som det också kallas, som i sin normala verksamhet för ensamma och utsatta människor kontinuerligt organiserar insamling och gratis utdelning av kläder. Nu kommer det väl till pass.
Det var lugnt på morgonen, men vid 11-tiden, kommer fler och fler människor genom entrén. Merparten är ukrainare. Klädutdelningen är i källaren och snart är det så många här att personalen måste be en del vänta tills det lättar på trycket.
– De första flyktingarna såg vi förra veckan. Då var det 25. Igår kom det 50, berättar verksamhetschef Johan Öqvist.
Samtidigt har de fått in mängder av kläder.
– Bodensarna har varit så otroligt generösa, säger diakonen Marita Klingert.
De är tagna av situationen.
– När det står tio ukrainare här i entrén kommer kriget väldigt nära. Jag grät flera gånger igår, säger Öqvist.
Vännerna Dima Berezovskyi och Maksim Maksimishin, båda 17 år, har flytt från Odessa. De låg och sov på morgonen när skjutningarna började och blev rädda. Dagen efter flydde de landet.
De är trötta och ledsna.
– Min pappa är kvar i Ukraina, säger Maksim Maksimishin.
De båda pojkarna räknas fortfarande som barn, därför fick de tillåtelse att passera gränsen ut ur landet.
– Jag är glad att jag kunde åka. Om jag hade varit 18 hade jag behövt gå ut i krig, säger Dima Berezovskyi.
Marsha Vynohradsika, 15, från Vinnytsia, bjuds på blåbärskaka och en kopp kaffe. Hennes upplevelse av krigsutbrottet är traumatisk.
– Jag vaknade av att mitt hus skakade. Var tionde minut hörde vi flyglarm. På söndagen sprängdes vår flygplats. Det hände väldigt snabbt.
Hon är lättad att vara i säkerhet, men hennes pappa och många av hennes släktingar och vänner är kvar i Ukraina.
– Jag är väldigt ledsen för dem. Det är väldigt farligt där nu. De sitter i skyddsrum. Några av mina vänner har åkt till Italien, Spanien och andra länder. Jag vet inte när jag kan träffa dem.
Hon har svårt att förstå vad som händer och längtar tillbaka till sitt normala liv och hem.
– Jag tycker det är galet. De flesta ryssar vet inte varför de har startat kriget.
Hennes moster Ohla Vakoluk som sitter bredvid talar inte så mycket engelska, men plötsligt börjar hon gråta.
– Hon tycker det känns väldigt svårt, säger Marsha Vynohradsika.