När Hedda och Kajza Degermans trillingsyster Malin Degerman dog förlorade de sin ledargestalt i livet. Malin var lillasystern som tog på sig rollen som storasyster och de sörjer henne djupt.
Hedda och Kajza Degerman fyller 36 år i år. De pratar mycket om Malin med varandra, men säger att andra människor av någon slags missriktad hänsyn inte gärna pratar om Malin med dem. Båda systrarna vill gärna prata om sin syster för att hålla hennes minne levande.
– Väldigt många bara beklagar att hon är borta. Väldigt många vill inte prata om henne för att de tror att vi tar illa upp, men det gör vi inte. För oss är det istället en bekräftelse på den stora personlighet hon var, att hon berörde människor, säger Hedda Degerman.
Jättemånga kom till Malins begravning i Mariakyrkan.
– Den var fullsatt, säger Hedda.
– Det var så mycket blommor att det knappt gick att ta sig fram till kistan. Det jobbigaste var att säga ett sista adjö och det var jättejobbigt att gå därifrån för att vi var tvungna att lämna henne där, tillägger Kajza.
– Det var någonting som tog slut då, säger Hedda.
Malin Degerman hade skrivit ned sin sista vilja, vilka psalmer de skulle sjunga och hennes fiollärare spelade på begravningen. Hon hade också skrivit vad hon ville göra med sina djur. Hon var beredd, men hennes systrar berättar att de inte fick hjälpa henne.
– Då sa hon "jag är väl ingen invalid". Den enda gången vi fick hjälpa henne var när hon låg på sjukhuset. En gång fick vi åka dit med en kaninunge hon skulle sälja så att hon såg att det var rätt kanin. Vi fick hoppa in genom fönstret med kaninen, säger Hedda.
Hedda Degerman och Kajza Degerman sov i samma säng tiden efter trillingsysterns bortgång.
På frågan var de själva befinner sig i livet berättar Hedda Degerman att hon för närvarande är sjukskriven och genomgår en behandling för anorexia på sjukhus. Kajza Degerman har sjukersättning på heltid. Två dagar i veckan har hon sysselsättning i ett stall hos sin gamla hopptränare, vilket hon behöver för att vara stabil.
– Att vara med djur är läkande, inflikar Hedda, som själv har katter.
Kajza bor precis som Hedda själv. Hon har en angorakanin som är jättefluffig och lystrar till namnet Myse. Sedan tidigare har hon diagnoserna bipolär och asperger. När Malin dog blev det för mycket för henne och hon kraschade helt.
– Det första som jag tänkte på när vi hade landat i insikten att hon var död var om vi två, jag och Hedda, kunde fortsätta att leva när hon var död. Det var så himla svårt, bara att tänka tanken, att vi skulle försöka hitta något liv här utan henne. Det har varit väldigt svårt.
Båda systrarna beskriver Malins död som att de blev av med en egen kroppsdel.
– Malin var vår ledare som visade oss vägen och som vi hängde på. När hon var borta stannade vi upp på samma plats, säger Hedda.
Små saker som Malin Degerman gjorde, små gester, har Hedda Degerman tagit över sedan Malins död.
Att vara trillingar och dessutom enäggstrillingar innebär att de aldrig egentligen sågs och behandlades som individer förrän i vuxen ålder.
– Vi var trillingarna. När vi var i tonåren och skulle utveckla en egen identitet så var det fortfarande ingen som såg oss som tre individer. Malin var den som bröt sig loss. Hon tog körkort, flyttade hemifrån medan jag och Kajza satt hemma hos mamma och pappa, berättar Hedda.
På gymnasiet valde Malin att själv börja på Musikgymnasiet medan Hedda och Kajza båda gick barn- och fritid. Kajza slutade dock när hon insåg att hon inte passade till att jobba med barn och då ville inte Hedda fortsätta ensam så till slut gick de alla tre musikprogrammet även om musikintresset var Malins intresse.
– Men det var bra också att vara tre och alltid ha någon att luta sig mot, säger Hedda.
Hon beskriver sig själv och sina systrar som ganska lika även om Malin var lillasystern som tog på sig rollen som storasyster. Djurintressen har de gemensamt.
I augusti 2011 fick Malin Degerman ett litet skavsår, som utvecklades till en fem år lång mardröm. Hon drogs med ett ben fullt med bölder och stora infektioner som ständigt blev värre. En natt orkade hennes hjärta inte kämpa längre och stannade.
– Hon var fruktansvärt stark, de åren hon var sjuk. Hon åkte in och ut på sjukhuset och när hon var hemma sprang hon runt och gjorde allting för alla andra. Hon satte alltid upp mål framåt. Jag brukar drömma om henne och då sitter hon på olika ställen i min lägenhet och är arg. Det var så hon var när jag gjort något som var fel. Då kom hon hit och skällde på mig. Det gör hon fortfarande när jag gjort något som hon inte tycker är bra, säger Hedda.
Om Kajza Degerman behöver prata med någon ringer hon Hedda i första hand.
Malin brydde sig om människor och jobbade trots att hon var så sjuk.
– Jag ifrågasatte det och då tvingade hon med mig i hemtjänstbilen och tog med mig till sitt jobb. Som med allting hon gjorde, så var hon bra på det. Det gick aldrig att mäta sig med henne, säger Kajza.
När Malin dog kände båda två att de måste fylla tomrummet efter henne och systrarna har mötts i mitten i den nya livssituationen.
Kajza och Hedda bodde tillsammans när Malin dog. Det var deras pappas födelsedag, 16 juni 2017, och det var deras mamma som berättade vad som hänt. Närmsta tiden efteråt sov de i samma säng för att ha koll på varandra.
– Jag frågade Hedda många gånger om vi skulle dö för jag kände att vi inte kunde leva vidare utan Malin.
Hedda och Kajza Degerman pratar mycket om Malin med varandra.
Men Hedda svarade att de måste fortsätta på Malins bana. Kajza slöt sig och förlorade fotfästet.
– Hon var motorn i vårt lilla gäng, utan henne så slutade saker att fungera. Det var hon som sparkade i gång mig och Hedda är så dålig på det. Jag visste inte vart jag skulle gå eller i vilken riktning.
Fortfarande när de pratat med varandra kan de båda tänka att de måste ringa och berätta även för Malin.
– Hon lämnade ett så stort avtryck, att det är svårt att prata om livet och inte tala om henne. När jag pratar med Kajza kan det ibland kännas som jag talar med Malin, säger Hedda.
Kajza har fått behandling och mediciner. När hennes kanin Ludde dog i höstas, tog hon beslutet att åka ensam med tåget ner till södra Sverige för att hämta hem en ny kanin.
– Men mamma var övertygad om att jag åkte för att jag tänkte hoppa framför tåget. Jag frågade Hedda om hon ville följa med, men för första gången sa hon nej till mig.
Hon kom hem med Myse, som har blivit en mycket viktig hörnsten i hennes liv. Idag mår hon bra och systrarna ser på sig själva som två olika individer, men om Kajza behöver prata med någon ringer hon Hedda i första hand, som motvilligt övertagit lite av storasysterrollen.
Hur ser ni på tiden framöver?
– Jag ska bli frisk, börja jobba och köpa en ny häst. Malin tycker det är bra, säger Hedda.
Kajza berättar att Malin fortfarande säger åt dem att skärpa till sig. Själv odlar hon ett nytt intresse, att sy kläder. Hon har även en medryttarhäst, som hon rider ett par gånger i veckan.
Hedda och Kajza Degerman med en bild på systern Malin. Den togs en kort tid före natten då hennes hjärta stannade.