"Lottakåren är något av det roligaste jag har gjort, fantastisk kamratskap, många roliga upptåg och så mycket skratt. Den här blandningen av människor; alla kan bidra med något", säger Karin Gustafsson.
Karin Gustafsson var aktiv inom Lottakåren i sin ungdom i Skåne. Det var hennes kompis som drog med henne och lockade med bra föreläsare och gofika. Det ledde vidare till att hon gick en sommarkurs på Karlskronas örlogsskola.
Hon började sin resa som lotta, men det var inte självklart att hon skulle göra värnplikten. Hennes dröm var att studera juridik på Lunds universitet. Att det ändå blev så tror hon berodde på efterdyningarna av U 137:s grundstötning vid Gåsefjärden. Natten till den 28 oktober 1981 gick en sovjetisk ubåt på grund utanför Karlskrona.
– Det fanns ett starkt engagemang i Lottakåren kopplat till att man ville göra sin plikt, ställa upp och försvara Sverige.
Karin Gustafsson hade blivit antagen till juristutbildningen och stod vid ett vägskäl. Hon valde att göra värnplikten och gjorde den på dåvarande Upplands regemente, S 1, i Enköping. Under officersutbildningen lockade kamrater från S 3 med henne till Boden.
– Jag tänkte att jag inte skulle bli långvarig i Boden, men är fortfarande kvar och det är det bästa valet jag någonsin gjort. Det är fantastiskt här och det är inte enbart kopplat till jobbet. Jag har träffat så många trevliga och inbjudande människor. Jag kände mig så välkommen och uppskattad när jag kom hit.
"Vi blir bättre och bättre på att ta hand om våra värnpliktiga. Många väljer att stanna kvar, vilket är positivt. Även om det är en plikt finns det en viss form av frivillighet inom plikten", säger Carin Ellström.
När Carin Ellström var 15 år ville hon, som det hette då, prya på en annorlunda arbetsplats. Hon sa till sin syokonsulent att hon ville göra sin praktik inom Försvarsmakten.
– Nä, sa han: "Det förstår du väl att du inte kan göra som tjej, glöm det".
Det gjorde att det blev ännu viktigare för henne och hon pryade tillsammans med en kamrat på I 14 i Gävle.
– Vi fick vara med på en pansarvärnspjäsutbildning och uppleva ett fantastiskt inkluderande. Vi var bland annat cykelordonanser, men var för unga för att skjuta. Jag tyckte det var jätteroligt, säger Carin Ellström.
Då fick inte kvinnor göra värnplikten, men under gymnasiet i Boden gjorde hon sin praktik på F 21 och insåg, att det var till flygvapnet hon ville söka. Så när möjligheten öppnades att mönstra gjorde hon det och ryckte in F 16 i Uppsala.
– Vi gjorde en gemensam inryckning alla kvinnor i flygvapnet det året.
Susanne Ojala ser en fortsatt utveckling inom Försvarsmakten. "Det kommer finnas många intressanta val att ta ställning till. Jag tycker det är spännande att vara en del av den här tillväxten."
Susanne Ojala blev också rekryterad till Lottakåren och hennes chefer vid flygvapnet där hon tjänstgjorde som lotta uppmuntrade henne att göra värnplikten. Hon ansökte, blev antagen 95/96 och gjorde värnplikten, som underrättelseassistent i Uppsala på Flygvapnets underrättelseskola.
– Jag ville se om fortsättningen kändes lika bra och intressant, som det jag upplevt inom Lottakåren.
Även hennes befäl på skolan uppmuntrade henne, att söka vidare till Officershögskolan och antogs av F 4 i Östersund.
Carin Ellström, stabschef på A 8 i Boden, är adjutant åt kronprinsessan Viktoria sedan 2007.
Carin Ellström tjänstgjorde initialt på F 21, men blev tillfrågad om hon ville bli stabschef på Artilleriregementet i Boden för drygt fyra år sedan. Det har gått 40 år från lumpen till i dag.
– Det har hänt jättemycket under den tiden. Jag har fattat nya beslut många gånger. En av utmaningarna och fördelarna i Försvarsmakten är att jag haft samma arbetsgivare, men haft en mängd olika befattningar och tjänstgöringsorter även om jag inte bytt yrke.
Hon har exempelvis arbetat på regional och central nivå, för militärregionen samt gjort internationell och operativ insats. Hon är adjutant åt kronprinsessan Viktoria sedan 2007. Visst har hon funderat på att göra något annat, men hittills är hon kvar.
– Det har varit utmanande många gånger och det har gjort det kittlande och intressant. Man får vidareutveckla och vidareutbilda sig inom nya områden även om man har bytt arbetslag.
Efter gymnasiet spelade Susanne Ojala innebandy på elitnivå i fem år samtidigt, som hon jobbade och funderade på vad hon ville göra. Hennes chefer vid flygvapnet där hon tjänstgjorde som lotta uppmuntrade henne, att göra värnplikten.
Susanne Ojala har jobbat på insatsförband, utbildningsförband, taktisk stab och däremellan med viss utveckling av utbildning och materiel. Spännande uppgifter att lösa har erbjudit en bred variation av arbetsuppgifter även om hon hållit sig till underrättelse- och säkerhetssfären.
– När man känner sig färdig med en uppgift finns det nya som väntar och mig har det passat bra att göra utbildningen i olika steg. Man går på skola i omgångar, träffar nya människor och får fler erfarenheter. De uppgifter vi tillsammans i arbetslagen löst har tvingat oss att jobba mer på djupet.
Ett arbete som kräver målfokus.
– Det kan vara tidskritiska uppgifter, som gör att man kommer nära varandra på kort tid. Det bygger sammanhållningen på ett bra sätt, säger Susanne Ojala.
Karin Gustafsson förklarar att hennes väg som yrkesofficer inte har varit en autobahn.
Karin Gustafsson inflikar att hennes väg som yrkesofficer inte har varit en autobahn.
– Min resa har verkligen varit en slingrande grusväg med gropar lite här och var, ibland har jag varit tvungen att tvärnita för något och sedan gasa igång för att komma vidare. När jag gjorde värnplikten och gick officersutbildning var det här en organisation i förändring. Det var en stor förändring att ta in kvinnor och i början av en förändring är det vanligt att det finns mycket känsloreaktioner, alltifrån avvaktan till skepticism och till och med negativism.
Hon konstaterar att man kanske inte tänkt tanken fullt ut och analyserat vad det innebar att få kvinnor på ett förband.
– Den goda kamratskapen gör att man stannat kvar och kämpat på, men det har inte varit en självklarhet att jag som kvinna skulle ha en viss befattning, få vara chef eller hålla just det där momentet under en övning. Jag minns såväl, ett befäl som sa att han var osäker på om fruntimmer skulle klara av det här.
Carin Ellström, Susanne Ojala och Karin Gustafsson delar med sig av sina erfarenheter och reflektioner.
Hon, med flera kvinnor, var pionjärer och bevisade att de klarade jobbet. På frågan hur det påverkat henne, svarar Karin Gustafsson:
– Det har inte alltid varit lätt, men jag har lärt mig mycket.
Hon släppte juristdrömmen, men fick en ny. Vägen har rätat ut sig även om det fortfarande finns kurvor och gropar.
Karin Gustafsson, Carin Ellström och Susanne Ojala är alla tre stabschef på sina respektive förband och därmed direkt underställda regementschef respektive flottiljchef.
– Man är chef över en stab. Stabschefen tillsammans med regementsstaben respektive flottiljstaben stöder sin chef genom att analysera, planera, genomföra och utvärdera den verksamhet som ska bedrivas utifrån uppställda uppdrag och uppgifter som vi har fått. Chefens inriktningar och beslut i olika frågor arbetas in i staben, säger Karin Gustafsson.
Vad är roligast?
– Jag jobbar inte bara med regementsstaben, utan har uppgifter inom hela I 19 kopplat till chefens övriga direkt underställda chefer och den verksamheten. Så jag är med i många sammanhang och tycker det är jätteroligt, svarar hon.
– Man får en helhetssyn på förbandet, säger Susanne Ojala på F 21.
– Det är oerhört omväxlande i stort och smått, tillägger Carin Ellström på A 8.
Carin Ellström, Susanne Ojala och Karin Gustafsson delar med sig av hur de ser på försvarets framtid.
Bodens garnison var en gång i tiden landets största, det är den inte längre. Flera förband lades ned i samband med avvecklingen när plikten lades vilande och Försvarsmakten gick över till yrkesförsvar. Plikten har återinförts och försvaret ska stärkas.
– Det är något helt nytt för oss. Huvudelen av mitt yrkesliv har det varit förbandsnedläggningar och återkommande besparingspaket. Nu ger tillväxten en ny erfarenhet och jag är tvungen att tänka nytt, säger Karin Gustafsson.
– Samtidigt får man inte glömma, att det inte bara är utmanande och nytt, utan att det finns en allvarlig anledning till att det behövs, tillägger Carin Ellström.
Ryssland för ett anfallskrig mot Ukraina. Demokrati kan aldrig tas för given.
Enligt Susanne Ojala förändrar det perspektivet, från att vara tränad i att med knappa medel åstadkomma största möjliga effekt och med tyngdpunkt på internationella insatser till att åter ha fokus på det nationella försvaret.
– För flygvapnets del innebär det att vi nu måste vara duktigare på att titta på vår basförmåga och återskapa det vi hade tidigare fast i en ny kontext. Det är viktigt att vi tar med oss erfarenheterna från den internationella delen avseende flexibilitet och rörlighet till ett nationellt sammanhang och även tydligare samverkar med NATO och andra nationer.
Carin Ellström, Susanne Ojala och Karin Gustafsson är stabschefer på A 8 i Boden, F 21 i Luleå respektive I 19 i Boden.
Försvarsmakten har länge samverkat och övat med andra länder, men nu trappas det arbetet upp i vardagen. Ytterst handlar det om politiska beslut.
– Även som NATO-medlemmar måste vi ha ett starkt nationellt försvar, säger Karin Gustafsson.
– Det blir ett annat fokus på Försvarsmakten och våra uppgifter. Det känns inspirerande och vi får mer ekonomiska medel. Vi behöver nyrekrytera och se till att vi behåller personal, som är vår största resurs, säger Susanne Ojala.
Inriktningen på det nationella försvaret gör också att syftet blir mer begripligt. Intresset för hemvärnet och värnplikten ökar.
Vad är Försvarsmaktens styrka idag?
– Inom armén har vi tydliga mål när det gäller tillväxten där I 19 med vår brigad kommer växa allra mest. På det sättet är vi unika och vi har gjort ett internt arbete för att tydliggöra för oss själva vad det innebär, svarar Karin Gustafsson.
I 19, A 8 och F 21 har formulerat en vision och målbilder i olika steg fram till 2030. Man talar om utmaningarna och möjligheterna vid respektive förband. I Norrbotten ska förbanden vara bäst på strid i subarktisk miljö, vilket är en eftertraktad förmåga som Sverige kan bidra med i NATO.
– Den kompetensen är också oerhört viktig i hela totalförsvaret på grund av den hotbild som finns här uppe och den förmågan som vi har att arbeta i ett subarktiskt klimat, säger Carin Ellström och poängterar, att de successivt behöver öka sina volymer avseende materiel och personal för att kunna växa på ett bra och effektivt sätt.
När Karin Gustafsson slutar på I 19 ser hon stora valmöjligheter framför sig inom olika områden, både nationellt och internationellt. Carin Ellström har inte så många år kvar att jobba, men ser även hon andra möjligheter till en fortsättning. Susanne Ojala planerar att jobba ytterligare ett antal år som stabschef och ser en fortsatt utveckling inom Försvarsmakten.