Först insjuknade Inger Edman Nilsson i covid, därefter hennes make Torsten Nilsson. Han är hjärtsjuk, har astma och problem med lungorna och tar därför flera mediciner, bland annat blodförtunnande. När hans feber passerat 39 grader rådgjorde Inger med 1177.
– Jag trodde han skulle bli bättre av att få komma till sjukhuset, men den här gången blev han sämre, säger Inger Edman Nilsson.
Hon berättar, att en av ambulanssjukvårdarna kom in i bostaden medan den andre stannade med båren utanför.
– Torsten halvlåg i sängen med rullatorn framför sig så hon lyckades inte få på honom skorna. Jag provade också, men hon sa att han inte behövde skor.
Inger som sjäv var sjuk och trött, ifrågasatte det.
– Jag frågade om hon förstod risken med att gå i strumplästen. Ett benbrott kan innebära att vi får säga adjö till att leva tillsammans. Hon sa upprepade gånger åt Torsten att han måste gå och tvingade honom trots att han sa att han inte orkade.
Ambulanssjukvårdaren i korridoren tog in båren. Halvvägs in genom ytterdörren var Torsten så trött att han ramlade över den.
– De spände fast honom. Jag ville skicka med hans skor och en tröja så att han inte skulle frysa, men fick inte det. Han fick bara ta med sig en påse med necessär, men ingen telefon. Jag stod där helt hjälplös. Det kändes som att skicka iväg ett djur på slakt. Jag grät och undrade om detta var sista gången jag såg honom. Jag kände skuld för att jag inte hade kunnat hjälpa till.
Inger poängterar, att de aldrig tidigare blivit bemötta på ett sådant sätt av ambulanssjukvården.
– Torsten har de senaste åren ofta behövt åka till sjukhuset med ambulans och ambulanskåren är underbar. De har alltid varit två och hjälpt varandra. Så det här var något nytt för mig. De visade ingen respekt vare sig för Torsten eller för mig. Han fick lämna sitt hem utan värdighet. Man är en individ, som ska respekteras så länge man lever och andas och betalar skatt. Torsten har jobbat och hjälpt andra hela sitt liv. Det får inte vara så här.
Hon upplever, att ambulanspersonalen visade en total brist på empati och undrar om de överhuvudtaget kan förstå känslan som hon upplevde när de förde iväg Torsten.
Ingers dotter åkte till Sunderby sjukhus med Torstens telefon, så att de fick kontakt.
– Då fick jag veta att den kvinnliga ambulanssjukvårdaren återigen försökt jobba ensam på akuten, men Torsten är en stor karl och därför svår att hantera för en ensam person.
Han är 180 centimeter lång och väger 95 kilo. Själv upplevde han, att det var långt från platsen han befann sig på till båren.
– Hon ville att jag skulle lägga mig på den, men jag orkade inte. Hon sa att jag skulle ställa mig på knä, men jag orkade inte det heller, utan föll baklänges från båren och hamnade som en skjuten gris på backen. Jag trodde jag skulle dö. Jag låg på golvet och orkade inte ens lyfta huvudet, då är det dåligt, säger Torsten.
Han vet inte om han svimmade, men plötsligt var det flera personer runt omkring honom, som lyfte upp honom.
Efter fem dygn på sjukhuset kom han hem blåslagen.
– Läkaren skriver att han behandlats för sår efter fall i hemmet, men det är inte sant. Vi kommer inte att vara tysta, säger Inger, som reagerat mycket starkt på kontakten med regionens hälso- och sjukvård.
– Torsten har fått så fantastisk hjärtvård tidigare, men den här gången blev jag förtvivlat ledsen. Det var som att han inte var en människa. Hur har vi hamnat här? En doktor ringde hem hit och redogjorde för Torstens situation. Han har fruktansvärt ont i ryggen och det bubblar så mycket när han andas. Jag misstänker, att han kan ha brutna revben och doktorn sa att det kan vara så, men att de inte vet eftersom de inte gjort någon skiktröntgen.
Inger förstår inte varför de inte gjorde det innan maken skickades hem och är orolig. Jag sitter nära Torsten och han är märkbart tungandad, men vill inte att Inger ska ringa 1177 eftersom risken då är att de vill kalla på ambulans igen.
– Hans skräck är att hamna på akuten igen. Fast det blir nog ändå en ambulansfärd till, säger Inger.
Hon avser, att anmäla det som hände hennes man, eftersom hon anser att hälso- och sjukvården inte har sett till Torstens bästa och tycker, att regionen borde göra en egen Lex Maria-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg.
Robin Holmgren, enhetschef på ambulansen i Boden och Luleå, lämnar följande kommentar:
– Jag beklagar patientens och närståendes upplevelse av omhändertagandet. Inom ambulanssjukvården jobbar vi ständigt med att bli bättre, och har ett system för att förbättra och kvalitetssäkra omhändertagandet. Därför är jag tacksam om patient och anhöriga kontaktar patientnämnden, så att vi kan utreda detta och svara patienten på ett uttömmande och bra sätt.