Så var det nog. Det är 88-årige Skogsåbon Torgil Bloms minnesanteckningar över sitt liv.
- Jag har gjort ett försök att samla händelser som gjort avtryck på mig.
Som bondpojke, skollärare, militärskeptiker, amatörpoet, kommentator och aforistiker spänner hans små berättelser över flera områden.
Skola, pennan och motionen
Själv har han större delen av sitt liv rört sig i hemtrakten. Undantag är studier men även en pensionärsvistelse under elva år i Spanien.
Om Torgil Blom skulle sammanfatta sitt liv i rubriker så har det handlat om skolan, pennan och motionen.
- Jag har ju jobbat som lärare och skolledare förutom aktiviteter i skrivandets ädla konst, säger 88-åringen.
I Skogså
Han växte upp i Skogså på 30-talet med två syskon och sina föräldrar.
- Kor och hästar hörde till vardagen. Min far var hästhandlare vid sidan av jordbruket. Det var från hästaffärerna han skaffade sig lite extra pengar som han använde för att bygga ett trevåningshus i Boden.
Efter folkskolan blev det realskola i Boden i slutet av 30-talet.
- För mig var det en orolig tid. Min mor hade en svår depression och min pappa tröstade sig med alkohol.
Först att studera vidare
Torgil Blom var den första i byn som kom att studera vidare efter realexamen. Det blev sedan studentexamen och högskolestudier.
- Jag gillar inte ordet klassresa. Jag hörde det ordet när kriminologprofessorn Leif G Persson pratade om sin egen uppväxt. Jag tycker det ligger en värdering och något snobbigt i det uttrycket. Antingen försöker man förgylla sin egen utveckling eller så se lite nedlåtande på sitt ursprung.
"Lumpen lumpen"
Torgil Blom gillade inte heller lumpen. Under värnplikten växte det fram en avighet mot all slags militärism.
- Jag kom att klassificera lumpen som lumpen. Ord betyder ju något. Sedan är det ju inte bara ordens betydelse som avgör betydelsen. Också tonfallet betyder en hel del. Avgörande är alltså inte vad vi säger, utan hur vi gör det.
I dag har han helt tappat tron på vapen som det enda saliggörande i lösandet av internationella konflikter.
- Officiellt blev jag aldrig vapenvägrare. För det var jag alldeles för feg. Men min skepticism mot militärt våld lever kvar, säger Torgil Blom.
Bondska
Han och hans 89-åriga brevvän Herman Johansson, bördig från Inbyn men bosatt i Ephrata i staten Washington är båda överens om att USA bör lämna Afghanistan.
- Där kan kriget bara förloras, inte vinnas. Jag skriver till Herman en gång i månaden. Halva brevet är på bondska, resten på engelska, säger Torgil Blom.
I sin nyutgivna bok bjuder han gärna på små historier skrivna på bondska.
- Jag har tagit med lulemålet eller bondskan och har med företeelser i dialekten som jag fastnat för.
Skrivklåda
Som lärare kunde Torgil Blom redan på 80-talet konstatera att barnen inte förstod vad han sade om han pratade bondska.
- Vad snackar gubben om? Den frågan låg faktiskt som en dimridå över klassrummet. I dag är snart bara några få som ägnar sig åt vårt ädla lulemål.
Tidningen Reklamjournalens limericktävling kom att bli starten för Torgil Bloms skrivklåda i slutet av 70-talet. När det gäller skrivandet så trivs han bäst i det lilla formatet.
- Aforismer är det som gäller och har gällt under senare år. NSD har en ruta som heter "min mening". Titeln har tagits bort men funktionen finns kvar.
Sådana meningar har Torgil Blom producerat i tusental.
Äntligen en bok
I bakhuvudet har alltid också funnits en svag dröm om att någon gång producera en bok, vilket han nu gjort och bekostat själv.
- Jag gillar att skriva men innehållet följer inte något visst system. Något mer sammanhängande verk blir det nog inte innan min jordavandring är slut. Så är det nog, säger Torgil Blom.