Det är en mörk och svinkall eftermiddag. Det är annandag jul och bodensaren Tomas Carlsson Tucan ska göra ett ärende i Smedsbyn. Vägen är smal och isig. I en kurva möter han en bil som kommit över i hans körfält. Tomas håller ut mot vägens ytterkant, får sladd och hamnar i diket. Han försöker gasa sig upp, men vägen – och diket – kröker kraftigt och snart smäller det!
Kraschen mot vägbanken blir kraftig och bilen slungas över en anslutande skogsbilväg och landar på en åker. Det blir ett abrupt stopp.
– Det är alldeles vitt, det ryker och luktar bränd elektronik, smärtan i ryggen är obeskrivlig. I benen bara brusar det.
Det är mörkt utanför bilens rutor. Tomas kan inte röra benen och kämpar med att fylla luft i lungorna, det gör så ont att andas och det är omöjligt att skrika efter hjälp. När lyktorna från en bil dyker upp i horisonten får han upp hoppet.
– Nu kommer hjälpen, tänker jag och ser hur bilen bländar ner till halvljus. Sedan ser jag den bara passera mig, slå på helljuset igen och fortsätta. Då känns det hopplöst.
När bil efter bil gör samma sak känner Tomas en stor förtvivlan.
– Är det så här jag ska dö? Ska jag frysa ihjäl i bilen? Ingen visste ju var jag var. Jag tänker på min 12-årige son Elwin som just då var i Västerbotten för att fira jul med sin mammas släktingar. Ska jag aldrig mer få se honom?
Under bilfärden har Tomas haft sin mobiltelefon på laddning på bilens mittpanel, nu är den inte längre där och Tomas känner efter på golvet så långt han kan nå från förarplatsen. Till slut ser han att mobilen vid den kraftiga smällen hoppat upp på instrumentpanelen och fastnat bakom ratten. Han knappar in 112.
”Jag har kört av vägen, jag kör. Jag är på väg 383 … Ja, jag har ont så in i helvete i ryggen … mina ben. Det gör ont som fan.”
Så börjar Tomas samtal med SOS alarm som genast förstår allvaret och hör hur Tomas håller på att försvinna under flera tillfällen. Efter en stund stannar en förbipasserande bil och två unga kvinnor kommer till undsättning. De tar över samtalet, täcker över Tomas med en filt och följer instruktionerna från larmoperatören.
Det tar 20 minuter innan ambulans, polis och räddningstjänst är på plats. Innan dess hinner en närboende man ansluta. Han skottar upp vägen till olycksplatsen med sin traktor.
– De klipper upp bilens tak och bär iväg mig till ambulansen, där jag pumpas full med morfin. Jag minns ännu känslan. Lättnaden. Polisen vill att jag ska blåsa, men det är svårt att fylla lungorna med luft. På tredje försöket lyckas jag. Sedan är allt som ett töcken.
Från Sunderby sjukhus skickas Tomas vidare med ambulansflyg till Umeå. Han minns att han hör personalens röster när de lastar in honom i planet och han minns ambulansfärden från flyget till Umeå universitetssjukhus.
– Mitt nästa minne är när jag vaknar efter operationen. Jag får veta att jag krossat en ryggkota men fattar inte då vad det innebär. Min son och hans mamma kommer på besök. Han håller min hand men jag bara somnar.
Efter några dagar transporteras Tomas till Sunderby sjukhus. Där blir han kvar fram till påsken, en tid som präglas av stark ångest och rädsla. Där får han reda på vad en krossad ryggkota betyder.
– Efter nyårshelgen fick jag veta att jag kommer att sitta i rullstol. Jag ville bara dö och tänkte att jag likaväl kan hoppa genom fönstret. Jag jobbar som soldat, har alltid levt ett aktivt liv och tränat, jobbat som ordningsvakt och renoverat hus. Vem var jag nu? Rullstolen skulle ta ifrån mig hela min identitet! Jag brottades med allvarliga självmordstankar, men inför kuratorn höll jag masken och sa att allt var okej.
Tomas fick åka till Stockholm på en rehabiliteringsmånad. Där fick han träffa andra rullstolsanvändare. Människor som var levande bevis på att det finns ett bra liv även efter olyckan. Ändå övervägde Tomas att ta sitt liv även där.
– Det som fick mig att välja livet var tanken på min son. Inte kunde jag vara så feg och egoistik att jag tog mitt liv och lämnade honom i den sorgen och smärtan! Tanken på sonen, och stödet från min chef, vänner och arbetskompisar har betytt allt för mig, säger Tomas och berättar att det också stigit fram ytligt bekanta personer som visat ett stort stöd när livet var som tuffast.
– Sedan fanns det nära vänner som bara försvann. Sådana som jag trodde skulle förstå och finnas där.
Det är nio månader sedan Tomas körde av vägen i Smedsbyn. Nu har han börjat jobba halvtid igen, han kör bil med anpassningar och även om han fortfarande har sina dippar känns livet återigen värt att leva.
– Jämfört med hur jag mådde för ett halvår sedan så mår jag som en kung nu och jag vill gärna förmedla ett hopp till andra som befinner sig i den mörkaste ångesten. Livet har en mening även när du sitter i rullstol. Ja, det kan till och med bli bättre även om vardagslivet blir lite krångligare.
Tomas vill förmedla att en ryggmärgsskada inte är livets slut.
– Visst kan jag ibland tänka att nu kan jag inte segla optimistjolle eller klättra i berg, men sedan ställer jag frågan ”Tomas, har du ens någonsin varit intresserad av det”, skrattar han.
Något som Tomas reagerat på är att människors kommentar ofta är ”Så hemskt. Stackars dig”, istället för: ”Tur att det inte gick värre.”
– Det värsta är inte att sitta i rullstol. Det finns värre alternativ. Jag har haft tur som inte är död!