Skolsituationen har sedan start varit svår för Anna-Karin Janssons son, som går på en skola i Bodens kommun. Hon berättar att hon i flera år påtalat att han behöver extra stöd – men inte fått gehör.
– Vi har sagt sedan första klass att han behöver en vuxen som stöd, för han har svårt med det sociala, han uppfattar inte saker på samma sätt som andra. Då fick vi till svar att de inte jobbar så.
Sonens svårigheter har enligt Anna-Karin inneburit att det ofta uppstår konflikter och bråk och han lätt hamnar i affekt. Vidare berättar hon att skolan ofta har lyft att de måste samarbeta. Men när hon kommit med förslag har de avvisats.
– De har hållit fast honom, stängt in honom i grupprum och stått på andra sidan dörren så han inte ska komma ut för han behöver lugna ner sig. Jag fattar att det kan vara svårare där, men jag har gett dem hundra tips – och så gör de precis tvärsemot.
Redan när sonen var sex år gjordes en utredning där det konstaterades att han hade vissa svårigheter men som vid det tillfället inte räckte för en diagnos. Först i maj i år blev han diagnostiserad med autism och adhd efter en lång kamp med otaliga telefonsamtal, mejl och remisser från vårdcentralen till Neuropsykiatriska enheten.
– Det har märkts och han har svårt med vissa saker, vi har försökt anpassa och de har säkert försökt anpassa på skolan också. Men det går till en viss gräns för dem, nu tycker jag att det vi har hamnat i är orimligt.
Dagen innan påsklovet fick familjen besked att sonen skulle få en resurs, men i samband med det även förflyttas till en lokal, en fritidsgård för högstadieelever, två kilometer från skolan – där han varit placerad sedan dess.
– De har aldrig varit i skolan tillsammans. Det är bord, stolar och en kyl med läsk. Det är för långt att gå till skolan på rasten, så han har i princip inte träffat sina klasskompisar sedan dess.
Vidare säger hon att sonen får hämta sin lunch på högstadieskolan och att han inte har någon schemalagd idrott. En dag i veckan kommer en lärare dit och går igenom skoluppgifterna.
– Han säger själv att de inte vill ha honom på skolan. Han ser det som ett straff, "de har ju tagit bort mig från skolan för jag är så himla jobbig". Jag förstår att han känner så, för det är jobbigt i skolan.
Den 13 september hade familjen ett möte med rektorn, som egentligen skulle skett i augusti inför starten av terminen. Där informerades familjen om hur skolan tycker att det går samt att de funderat på det Anna-Karin sagt – att hon vill att sonen börjar vara på skolan igen.
– Då pratade de om en lektion varannan vecka, kanske slöjd eller musik. Eller att de sitter i studiegrupper så han inte får träffa alla samtidigt och då kan de komma till honom i stället, då behöver han inte åka till skolan.
Hon fortsätter:
– Det är inte rimligt att man ska sitta, tio år, själv med en kille hela dagarna. Det funkar inte så i livet, det kommer inte funka så för honom att när allt är jobbigt så tar vi bort allt. Hade det varit tre veckor för att han behövde en break, det hade jag kunnat köpa men jag tycker att han har varit där för länge.
När sonen skulle få återgå till skolan säger Anna-Karin inte bestämdes på mötet. I juni anmälde hon skolan till Skolinspektionen.
– Mitt förtroende för dem är lågt. Men det värsta är att min son har inget förtroende för dem heller.
Vad hade du önskat att skolan hade gjort?
– Att de hade lyssnat lite mer på oss föräldrar, att vi hade kunnat prata med varandra och kommit fram till en bättre lösning. Vi hade kunnat vara med i skolan vissa dagar om det är så att det inte finns personal, säger hon och fortsätter.
– Det här låter jättehemskt men för oss är det lite för sent, det här har redan hänt. Jag tänker att det finns väldigt många andra i samma sits som kämpar och jag tycker att skolan hade kunnat sköta det här så mycket bättre än vad de har gjort.
Samtidigt säger Anna-Karin att hon är glad för att hennes son trivs bra med sin resursperson.
– Men jag tycker att de ska vara i skolan tillsammans och går det dåligt får vi ta det då. Men att sitta avskild från alla andra, inte få äta lunch med någon annan, snacka om utlämnad.