90-åriga systrarna har upplevt samhällets förändringar

De bor vackert i intill Råneälven på gårdsstället ”Åkars”. När människor i bygden har pratat om systrarna har man alltid refererat till ”Åkarsflickorna”. Så får de heta än i dag trots att Thea snart ska fylla 96 år och lillasyster Lisa är på god väg mot 93. 
Det två systrarna har bott tillsammans i hemgården i Överstbyn utanför Boden under stor del av sina liv - och de två har ett minne som få andra. Än i dag kan de komma ihåg sådant som inträffade för mer än 80 år sedan. 
– Några flickor är vi väl inte riktigt i dag men vi var ju fem systrar här en gång och det namnet hänger med än i dag, säger Thea Nilsson och ser på sin syster. 
De bjuder på vetebröd och kakor som de själva har bakat. 
– Ja, bara doppa nu, säger Lisa Nilsson med ett varmt leende. 
Storasyster Thea berättar att hon har slutat att baka. 
 Jamen rågkakor bakar du ju, säger Lisa. 
– Ja, det är klart. Men allt det andra har jag slutat med, säger Thea och ler. 
För bra exakt 80 år sedan fick Lisa sitt första arbete. Som 13-åring började hon då att arbeta som barnflicka hos handlaren Viktor Brännholm i Överstbyn. Då hade hon 75 kronor i månaden vilket ansågs som en bra lön då. Någon enstaka lördag eller söndag fick hon ledigt men det var allt. 
– Men jag hade det bra. Viktor och Rut var snälla människor. Fast det var ju en del att stå i. Många gånger började jag åtta på morgonen och slutade inte förrän åtta på kvällen. Där fick man diska, baka och tvätta. Och tvätta var ju nästan värst. Frun var ju med då. Då for vi ut på sjön och sköljde. På vintern hade Viktor gjort ett hål i isen där vi sedan sköljde tvätten, berättar hon. 
Sedan passade de också på att ta de extraknäck som bjöds. Det kunde handla om att servera på bröllop, begravningar eller på andra större evenemang. Det de tjänade användes sedan till att bland annat köpa skor och kläder. 
– Vi hade alltid mat och uppväxten var bra. Men det var en självklarhet att arbeta och bidra. Vi var ju elva syskon från början men tre dog i tidig ålder, berättar Lisa. 
Under sin livstid har de också fått vara med om hur en rad olika förändringar. De minns bland annat den första bilen. 
– Det var Linus Lundborg som hade taxi. Vi var som småapor runt ikring för det var ju en stor sensation, säger Thea och skrattar. 
De minns också när telefon, radio och tv kom. Det finns ändå en modern tingest som de håller högre än allt annat: 
– Jamen tänk när tvättmaskinen kom, åh hoaligen. Man kan inte prisa det nog. Att stoppa in smutsvätten som man annars hade fått kämpa med så mycket i en lucka och sedan trycka på en knapp. Och så kunde man bara gå tillbaka när den var färdig och öppna luckan och så var allt rent, säger Lisa. 
Plötsligt slapp de allt det tunga arbetet. 
– Det var en stor, stor förändring, säger Thea Nilsson. 
Det var också ett helt annat synsätt på tandvård när de växte upp. Lisa Nilsson var drygt tjugo år när hon hade så mycket inflammation i sin mun att tandläkaren i Niemisel drog ut samtliga hennes tänder. 
– Trots att det var en sorg var det ändå en slags befrielse för jag hade haft så väldigt ont, säger hon. 
Systrarna vittnar om att den stora merparten av ungdomarna rönte samma öde. 
– Vår syster Linda kom till en tandläkare som lagade så hon fick nog behålla sina egna tänder till dess hon var fyrtio eller fyrtiofem år. Vi andra fick proteser eller löständer som det kallas, säger Lisa. 
Förutom gamla minnen sveper samtalet över barnaga, skilsmässor och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. 
–Jag minns en skilsmässa när vi var unga. Då var det något anmärkningsvärt. Det förekom ju i stort sett inte. Det var något som människor verkligen pratade om, berättar Thea.  
Hennes syster lyssnar och säger sedan: 
– Samtidigt ska man veta att det nog var många som levde kvar i förhållanden där det inte var så lyckligt. 
De tycker också att det är för väl att barnagan har försvunnit. 
– Vi har aldrig blivit slagna. Men jag minns ju en grannpojke som vi var tillsammans med. Han sprang över en odling där han inte fick gå. Hans pappa tog rottingen och rappade honom flera gånger. Se det där glömmer jag liksom inte. Det var hemskt att se. Vi blev både förskräckta och arga när vi såg hur han behandlades, säger Lisa. 
– Det hade vi aldrig upplevt. Våra föräldrar pratade med oss. De var kloka, säger Thea.