Hon skulle aldrig tatuera sig. Nu bär Victoria Enström, 48, sin MS-tatuering med stolthet. Det är ett år sedan hon fick diagnosen.
– Först föll jag ner i en grop. Jag hade väl fått tillräckligt jobbiga motgångar? Men sen bestämde jag mig för att leva mitt liv fullt ut. MS är en del av mig, men den kan inte hindra mig att göra det jag vill.
Bodensaren Victoria gick igenom sitt livs sorg när hennes förstfödde son dog i magen.
– Jag fick värkar i vecka 34 och åkte in till förlossningen, där jag själv har jobbade. Mina arbetskamrater såg att lille Erik inte levde. Jag hoppades att de sett fel, att bebisen levde. Men så var det inte.
Victoria och hennes man Bertil, 60, längtade efter barn och bestämde sig för att försöka igen. Den 6 september 2004 – på Victorias födelsedag - föddes Ingemar.
– Det var mitt livs lycka och från den dagen har han och jag en särskild sorts band. Vi är lika energiska och har samma positiva livssyn, säger Victoria och konstaterar att det är tur, eftersom Ingemar drabbades av diabetes redan som 12-åring.
Där och då kastades livet på ända.
– Man kan tro att diabetes handlar om att äta mer grönt och att ta en spruta ibland. Sanningen är att varje klunk mjölk och jordgubbe ska vägas. Det gäller att hålla koll på blodsockernivåerna både dag och natt och det blev många sömnlösa nätter.
Victoria var tjänstledig ett halvår, för att vara med Ingemar i skolan och lära både honom och de vuxna runtomkring att hantera sjukdomen. Med tiden lärde sig sonen att sköta sin sjukdom och familjen rättade sig efter en ny sorts vardag. Tills nästa slag kom.
– Det började med att jag snubblade så illa i trädgården att foten skadades och jag fick vara sjukskriven ett halvår. Nu förstår jag att det var mitt första skov.
Benet ville inte bli bra, Victoria gick med kryckor och tvingades inse att hon inte kunde fortsätta jobba på golvet i vården.
När hon i januari 2020 drabbades av konstiga synbortfall satte hon det i samband med stress på det nya jobbet som läkarsekreterare, i kombination med nattvak och oro för Ingemar.
Ögonläkaren kunde inte hitta något fel, men när synen bara försämrades, trots vila, gick man till botten med symtomen.
– Efter många undersökningar sa läkaren till mig att jag antingen hade en stor hjärntumör eller MS. Det var förstås en chock och jag blev väldigt rädd.
En magnetröntgen bekräftade MS-diagnosen.
– Jag blev ledsen men bestämde mig snabbt för att jag skulle greja det här. När jag berättade för Ingemar att jag också fått en autoimmun sjukdom sa han: ”Du har som diabetes i hjärnan”. Det var ingen stor sak och nu blev vi ännu mer lika varandra.
Skakningar och en extrem trötthet är symtom som smugit sig på hos Victoria. Just nu får hon medicin i droppform en gång i månaden och hon fajtas mot sjukdomen genom att motionera varje dag. Hon promenerar ute och springer på löpband inne.
– Jag fick inre bilder av en rullstol när jag tänkte på MS, men jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där.
Victoria har dålig balans och det kan misstolkas av omgivningen, vilket är jobbigt.
– I kön på affären råkade jag snubbla till och jag hörde några ungdomar säga ”kärringen är full”. Jag vände mig om och förklarade att ”kärringen” har en sjukdom. Trots allt ser jag positivt på framtiden. Jag tänker göra allt jag vill och hitta lösningar för begränsningarna när de kommer.