På plats i sitt sovrum som har en fåtölj i andra änden där Mejas assistenter sitter bredvid henne och vakar varje natt, då tumören gör att hon har andningsuppehåll.
Min stora dag vänder sig till barn och ungdomar som är mellan fyra och sjutton år och lever med allvarliga sjukdomar eller starkt livspåverkande diagnoser. Cirka 200 000 barn ingår i den målgruppen i Sverige och en av dem är Meja Axtelius i Boden, som i höstas fyllde sju år.
När hon var fem år upptäcktes den, hjärntumören som sitter så illa att den inte går att operera.
– Men vi brukar kalla den för knölen, säger Meja när vi slår oss ned i vardagsrummet i Boden där hon bor med pappa Fredrik, mamma Emma, två katter och en hund.
Meja visar sina två rum, ett där hon leker och ett där hon sover. I sovrummet finns en fåtölj intill sängen, där hennes assistenter spenderar nätterna. Knölen gör nämligen att hon får andningsuppehåll och måste övervakas nattetid.
– Vi har jättefina assistenter, de är ju mer som familj. Kommer klockan åtta på kvällen och går klockan sex då det är dags för Meja att ta sina första mediciner för dagen, berättar mamma Emma.
Mamma Emma Axtelius jobbade tidigare som barnmorska men när dottern Meja insjuknade i hjärntumör för två år sedan blev det too much. ”Jag pallade inte jobba där och sedan komma hem till kampen här. Så nu jobbar jag i leksaksaffär istället och har mycket mer kraft kvar när jag kommer hem”, berättar hon.
Medicinerna håller tumören i schack, de har till och med fått den att minska senaste tiden. Så Meja kan leva som många andra barn, men ändå inte. Tröttheten tär, hon har en del ledvärk och familjen kan inte göra några större utsvävningar i vardagen.
– Därför är det extra kul med Min stora dag. Att hon får gå på Mellon och känna sig som alla andra. Det känns fint, säger Emma.
Det var en utvald skara barn som via Sunderby sjukhus barnavdelning fick ett samtal innan jul om de ville ta med sig en förälder och gå på Melodifestivalen i Luleå den sista januari.
– I och med att jag är den stora schlagernörden i familjen så är det jag och Meja som kommer gå, skrattar pappa Fredrik gott.
Med biljett i hand. På lördag blir det Mellon för Meja."Vi hade inte gått om vi inte fått biljetter, dels på grund av det höga priset dels för att det är svårt med tider på eftermiddag och kväll på grund av medicin som ska tas och fasta som ska hållas" berättar mamma Emma Axtelius.
Meja visar den lila klänning hon planerar att ha på sig och tar samtidigt fram ett långt band med pärlor som hänger på en av köksväggarna.
– Det är en pärla för varje medicingrej jag gjort, typ MR och sånt berättar Meja och pratar om magnetröntgen som om det vore den vanligaste saken i världen att gå igenom.
De senaste åren har sjukhusbesöken, nålsticken, röntgenkollarna och allt annat vårdrelaterat skett så ofta att det på pärlbandet nu finns 283 pärlor. "Och den fjärde februari kommer det en till, för då är det MR igen", säger Meja som har full koll på läget.
För henne har den blivit obehagligt vanlig. De senaste åren har sjukhusbesöken, nålsticken, röntgenkollarna och allt annat vårdrelaterat skett så ofta att det på pärlbandet nu finns 283 pärlor.
– Och den fjärde februari kommer det en till, för då är det MR igen säger Meja som har full koll på läget.
Du verkar så förståndig, modig och betydligt äldre än sju år. Känns det så?
– Jag känner mig nog som åtta år. Eller tolv!
På frågan om hon är rädd kommer för alla behandlingar och sånt som knölen för med sig kommer svaret tvärt. ”Nej, jag vet ju hur det funkar. Så då funkar det”, säger Meja, 7 år, som får kämpa med en hjärntumör sedan två år tillbaka.