Det var måndagen den 1 juni som en svart person, George Floyd, dog under ett polisingripande i Minneapolis. Någon filmade händelsen. Klippet spreds och har skapat protestvågor i hela USA och vidare ut i världen.
Nina Svanberg var på plats för att rapportera men hamnade själv i händelsernas centrum på ett sätt som hon inte hade räknat med.
I Expressen skriver hon: ”Runtom ryker tårgasen. Plötsligt smäller det till i höften. Jag faller till marken, tappar ryggsäcken och förlorar orienteringen i några sekunder.”
Trots pressbricka runt halsen och kamera hade hon blivit träffad av polisens gummikulor och ådrog sig en rejäl lårkaka.
Nina Svanberg växte upp i Boden. Hennes mamma jobbade på lasarettet och hennes pappa hade sportaffär.
– Jag snörade skor i källaren och stod i kassan i pappas butik. Kanske någon fortfarande minns mig från därifrån, berättar hon i telefon från USA.
Hon visste tidigt att hon ville bli journalist. Redan som 13-åring blev hon ungdomskrönikör på en av lokaltidningarna.
– Jag hade varit på resa i USA och ville skriva om det, så jag ringde redaktionen och frågade. Det är som att knyta ihop säcken litegrann, konstaterar hon och syftar på att hon i dag är utrikeskorrespondent i New York.
Hon gick journalistlinjen på Kalix folkhögskola och under tiden skrev hon musikrecensioner åt Kuriren. Musik har alltid varit ett stort intresse för henne och ett tag spelade hon i band.
När hon gick ut fick hon jobb som nöjesredaktör på Kuriren.
– Det är väl en röd tråd i min karriär att jag har arbetat med det som jag brinner för.
Men tiden i Luleå blev kort, snart flyttade hon till Stockholm och hade anställning på ett par olika tidningar innan hon började vikariera på Aftonbladet.
Det var en dröm för henne att hamna på kvällstidning och hon uppnådde den trots den tuffa konkurrensen i mediebranschen.
– Jag har alltid varit väldigt driven och ambitiös och inte gett mig.
Men det var inte helt lätt att kasta sig in i arbetsklimatet på Aftonbladet och kraven var hårda.
– Jag brukade spela upp den där låten "Eye of the Tiger" för att komma i stämning och kaxa upp mig innan jag gick in på redaktionen.
Att vara journalist och ställa makthavare till svars kräver att man är lite tuff ibland, berättar hon.
– Även om jag har en ganska mjuk stil och vill låta folk tala till punkt. Jag är ingen Janne Josefsson, säger hon.
Hon vill få höra folks berättelser, skapa förståelse för sådant som många har förutfattade meningar om och nyansera bilden av människor och händelser.
Hon minns när hon intervjuade mamman till en 14-årig pojke som hade mördat.
– Det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, att få veta hur det är att vara mamma till någon som har gjort det mest hemska man kan föreställa sig.
Nina Svanberg hann också arbeta på Svenska Dagbladet, Omni, SVT och Kit innan hon headhuntades till att bli krimreporter på Expressen 2017 av redaktionschefen Magnus Alselind som kommer från Kiruna.
Hon har bevakat de mest uppmärksammade kriminalfallen i Sverige under senare år.
Även om det kan låta otäckt så tycker hon om att vara krimreporter. Hon menar att den brottslighet som förekommer i ett land berättar något om samhället i stort. Dessutom älskar hon miljön och arbetssättet på kvällstidning. Men intervjusituationerna kan vara minst sagt speciella för en krimreporter som kan behöva vara i kontakt med både våldtäktsmän och mördare.
– En gång var det en rånmördare som erkände vad han hade gjort i ett brev till mig.
I höstas kom tjänsten som utrikeskorrespondent i USA ut. Snart fick hon beskedet att jobbet var hennes. I januari i år flyttade hon till en lägenhet i New York.
Starten blev dock inte riktigt som hon hade tänkt sig. Corona har gjort att hon måste arbeta med social distans och munskydd när hon intervjuar, men som journalist har hon åtminstone dispens att röra sig ute i samhället.
Det första halvåret har hon mött prostituerade på bordeller i Nevada, beväpnade milismedlemmar i Michigan och unga kvinnliga Trump-väljare och hon har skrivit om människor som har avlidit av covid-19.
Nu står hon mitt i stormens öga under demonstrationerna i Minneapolis.
Blåmärkena efter polisens gummikulor har inte avskräckt henne i hennes journalistiska gärning. Men får hon chansen åker hon hem till Norrbotten och kopplar av några veckor i sommar.
– Jag älskar naturen och stillheten – och så förstås att basta.