Skolelever fick en lektion om förintelsen

En grupp niondeklassare från Boden, Kalix och Boliden i Västerbotten satt i går mer än två timmar stilla och lyssnade på Tobias Rawets berättesle. Föreläsningen ingick i en temavecka arrangerad av Försvarsmusuem Boden. I onsdags, den 27 januari, var det 65 år sedan fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades. I Ungdomens hus höll Tobias Rawet ett minnestal för en liten skara på 50 personer som kommit dit i ovädret.
Inga politiker
- Jag är förvånad att inga av Bodens politiker fanns närvarande. Jag förväntade mig att de skulle visa större intresse, inte för mig, utan för att visa kommuninvånarna att frågor om mänskliga rättigheter är viktiga, säger han.
Tobias Rawet börjar sin berättelse två månader efter den tyska invasionen av Polen, i november 1939, då tyska myndigheter beslutade att staden Lodz skulle bli en del av det tyska riket.
- Jag minns så väl mars 1940, jag var fyra år. Det var en kall vinterdag med mycket snö, mina föräldrar drog mig på kälke. Vi var på väg till Lodz getto.
260 000 människor bodde i gettot i Lodz, av dessa var 60 000 barn. 44 000 människor dog av hunger. Av det totala antalet överlevde 10 000 och bara 60 barn.
- Man har haft fantastisk tur som är ett av dessa 60 barn, säger Tobias Rawet.
Något som de inte visste i gettot var att den 20 januari 1942 hade Reinhard Heydrich, en mycket hög tysk officer som var en av huvudfigurerna under Kristallnatten, kallat till konferens i Vansee, en förort till Berlin. Ämnet var den slutliga lösningen, hur 10,3 miljoner judar skulle kunna mördas på ett rationellt och snabbt sätt.
Sjuka släpades ut
- På listan fanns också Sverige, med 8 000, säger Tobias Rawet.
Han var sex år 1942 när chefen för Lodz getto höll tal till befolkningen. "Ge mig era barn så ska jag försöka rädda alla andra."
Han lyckades inte förhandla med tyskarna. Den 4 september försökte den judiska polisen börja utrensningen av barn och gamla men det gick inte.
- Den 5 september åkte lastbilar, åtföljda av tyska soldater, in i gettot, först till sjukhusen. De sjuka släpades ut men de nyfödda spädbarnen kastades ut genom fönstren. Sedan tog de gata upp och ner och förde bort alla barn under tio år, gamla över 65 år och de sjuka.
Utrensningen pågick i flera dagar.
- Ett av de första barnen som slets ifrån sin mor och kastades på en lastbil var min kusin Joel, som var fem år, min fasters enda barn. Jag minns den dagen så väl. Jag kunde höra henne gråta och skrika på jiddish, säger Tobias Rawet.
Tobias mor fann bara en utväg att rädda honom. Han blev nersänkt i en hink i ett torrdass och fick stanna där till kvällen då pappan kom hem. Han gömdes sedan på vinden i en månad och 20 dagar.
Förfalskat dokument
Föräldrarna hade ordnat med ett förfalskat dokument som intygade att Tobias var fyra år äldre.
- När jag gick upp på vinden var jag sex år och född 12 februari 1936. När jag kom ner var jag tio år och född 30 februari 1932, en dag som aldrig funnits. Februari har 29 dagar när det är skottår.
Tobias Rawet vet inte varför förfalskaren valde det datumet.
- Vad hände med kusin Joel när han kastats på lastbilen tillsammans med andra skrikande barn, gamla och sjuka? De kördes till en stad sju mil bort men då hade avgasröret kopplats till lastutrymmet och alla var döda vid framkomsten.
I gettot i Lodz fanns fortfarande cirka 1 000 människor kvar. Här fanns också en hög officer vid namn Franz Seiffert som för att slippa bli skickad till fronten öppnade en fabrik som egentligen var ett arbetsläger. Tobias Rawets pappa blev utvald och männens familjer blev skickade till ett koncentrationsläger för kvinnor, Ravensbrück.
- När jag gick in genom grinden var det första jag såg ett stort berg av kvinnolik, berättar han.
Arbetskraftsinvandring
I februari 1945 blev de beordrade till omlastningsplatsen för att resa till fabriken i Berlin, där männen fanns.
Här var förhållandena mycket bättre. En dag i början av maj blev han befriad av den ryska armén.
- Mamma tog mig i handen och vi gick för att träffa pappa. Det är helt otroligt. Vi var en av få familjer där alla överlevde förintelsen.
Familjen återvände till Polen men där upplevde de progromen i Kelce, 4 juli 1946, där 43 överlevande från förintelsen mördades.
Till Sverige pågick en stor arbetskraftsinvandring och familjen kom hit 1948. Tobias Rawet utbildades sig och gifte sig. Paret fick tre barn. Han hade dragit ett tjockt streck över det som hänt under förintelsen.
- Allting var helt fantastiskt tills en dag i mars 1992, jag var 56 år och hörde en fransk professor, Robert Furioson, som sa i svensk tv att förintelsen aldrig ägt rum, säger Tobias Rawet.
Då bestämde han sig för att gå i pension vid 60 år för att ägna sitt liv åt att berätta om vad som kan hända om antidemokratiska krafter får in en fot i samhället och människors olika värde inte respekteras.