Varje år besöker omkring 6 000 människor fortet, varav 4 000 på sommaren.
Även om Bodens kommun inte uppmärksammade 20-årsjubileet som öppen stad, så gjorde Sally Sundbom det. Tillsammans med fem fortguider öppnade hon fortet på nyårsaftonen 2017. Då var det exakt på dagen sista skottet sköts från Rödbergsfortet.
Fortet var det sista i Bodens fästning som fanns kvar i krigsorganisationen. Det öppnades för allmänheten i och med att det togs ur bruk.
Den 1 april samma år upphörde Bodens stad som militärt skyddsområde. Orsaken till att Boden blev skyddsområde en gång i tiden var fästningen.
Att staden öppnades är en avgörande förutsättning för att Sally Sundbom kan göra det hon gör idag - hålla fortet öppet för turister och besökare.
– Tänk vad det har hänt mycket på de här 20 åren. Jag tänker på turismen och alla de som kan komma hit nu.
När Boden var stängt var den enda vägen in för utlänningar 97:an. Besök från andra länder var man tvungen att anmäla till polisen.
Sally Sundbom är en Bodentjej. Hon föddes i Norra Bredåker 1944 och har alltid varit Boden trogen. Efter sju år i folkskolan flyttade hon till Boden och gick två år på handelsskolan. Därefter fick hon en anställning på I 19.
– Det tyckte jag var jättebra. Jag jobbade på materielenheten.
Då hade I 19, A 8 och Ing 3 var sin materielenhet, men 1985 slog man ihop dem till en inom A 8/Fo63. Hon flyttade in på artilleriregementets område, men stannade bara tre år. För när jobbet som sekreterare åt försvarsområdets befälhavare Thure Wadenholt blev ledigt sökte hon och fick den tjänsten.
Arbetet inom försvaret bidrog till hennes intresse för militärhistoria. Hon gick en guideutbildning i kommunens regi.
– Det fanns mycket att ta reda på. I och med att jag jobbade i den miljön fick jag höra mycket. Jag blev mer och mer intresserad och bad att få besöka fortet, men fick aldrig det då.
Innan Boden blev en öppen stad hade hon aldrig satt sin fot inne i fortet. Nu känner hon till varje skrymsle och vrå. Under intervjun sitter vi i befälsmatsalen. Dit har inga besökare tillträde. Där finns ett foto på en soldat. Det är fortets okände soldat.
– Det skulle vara roligt att veta vem det är, säger Sally Sundbom.
När Rödbergsfortet tagits ur bruk tillsatte kommunen en utredning.
– Margith Dyrander anställdes som projektledare och planerade vad fortet skulle användas till. Det skulle bli ett militärt upplevelsecentrum. Man skulle bygga en restaurang och hade planer på ett utbyte med högskolan i Luleå. Kommunen och Försvarsmakten hade möten och Statens fastighetsverk kom med i bilden, eftersom fortet övergick i deras ägo när det inte längre användes militärt.
1998 blev Bodens fästning statligt byggnadsminne.
– Det innebar att alla hjässorna på forten skulle förbli synliga och två av dem skulle bevaras interiört; Rödbergsfortet och Södra Åberget, säger Sally Sundbom och berättar att Åbergsfortet var modernare än Rödbergsfortet, eftersom det hade byggts om på grund av att spionen Stig Wennerström röjt fortets hemligheter för ryssarna.
– Men det var helt tomt. Här var allt material kvar. Göran Honkamaa hade blivit garnisonschef och försvarsområdets befälhavare. Han bestämde att inget skulle tas härifrån. "Jag ska ta hand om nyckeln", sa han.
I praktiken blev det Sally som tog hand om den. Alla som ville besöka fortet måste ansöka om det hos Honkamaa. 1998/99 blev det mer öppet och grupper inom det militära fick möjlighet att besöka det..
– Henry Rova, som var den sista fortchefen, och Mats Johansson, som var informationschef på artilleriet, var speciellt intresserade och följde med olika grupper. En gång fick jag också följa med. Stabschefen Bernt Selin behövde någon som serverade kaffe och frågade mig. Jag sa ja direkt.
Det var spännande, tyckte hon, och berättar att när de kom in i vallgraven så låg där två döda korpar som de skyfflade över kanten.
– Bernt sa sedan att det var synd för vi hade ju kunnat stoppa upp dem.
Var det något som förvånade dig med fortet?– Att allt var gjort för hand - handkraften tyckte jag var det mest fascinerande och att det var så stort. Allt material fanns kvar. Efter byggnadsminnesförklaringen när kommunen dragit sig ur fanns det inte längre någon som var intresserad av att driva det.
Efter ett sammanträde med fastighetsverket kallades Sally Sundbom, Henry Rova och Mats Johansson till ett nytt möte. De fick frågan om de kunde tänka sig att ha guidade turer under sommaren 2000.
– Mats var mest drivande. Han är seriös och mycket duktig. Vi tog på oss det tillsammans. Det måste drivas i bolagsform och vi startade ett handelsbolag. Fastighetsverket lovade att göra i ordning det i visningsbart skick. Material hade plockats härifrån, men förrådsgubbarna visste var det fanns saker så att vi kunde komplettera och Mats och Henry var duktiga på att få hit dem.
Som kuriosa berättar Sally att förvaltaren då var Mikael Sacklen, numera den före detta fastighetschefen som är brottsmisstänkt i miljonhärvan kring Fastighetsverket.
– Han var mycket trevlig och hjälpte oss.
Sally och hennes kollegor hade dock sina vanliga jobb att sköta och drev fortet på fritiden, så den sommaren blev det ingen semester.
– Det gick väldigt bra. Vi fick hjälp av pensionerade militärer, som tyckte det var kul att guida besökarna. Vi kunde ju inte sluta då. Intresset fortsatte under hösten och verksamheten fortsatte. Vi bildade aktiebolag och sedan har det rullat på.
Mats Johansson hade mycket att göra och drog sig ur efter några år, men ställer upp när han har möjlighet, berättar Sally. Henry Rova har gått ur tiden. Ensam kvar är Sally, 73.
– Guiderna ställer upp och det gör jobbet lätt. På sommaren har jag två anställda i receptionen så jag skulle inte behöva vara här så mycket, men kan inte hålla mig borta.
Förutom guidade turer har de lunch och middag för sällskap i festmatsalen. Hon anlitar catering eftersom de inte får använda köket i fortet. De har också haft några bröllop, sommartid uppe på hjässan och vintertid i vallgraven eller inne i fortet.
– Nu har vi fått en förfrågan om ett dop i mars.
Tidigare hade de också övernattningar, men så kom det en ny räddningschef som sa att han inte med bästa vilja i världen kunde godkänna det, berättar Sally.
– Han krävde sådana insatser som vi inte hade råd med.
Vad ger det dig?– Alla lojala guider, som även blivit mina vänner, och kontakten med människorna. Det har varit fantastiska år. Jag borde sluta och överlämna verksamheten till någon annan, men det är så roligt. De som kommer hit är så intresserade och ger guiderna bra betyg. Jag behöver fler guider och det är på gång utbildning av en ny. Det finns ett gemensamt guideprogram, men sedan berättar de också personliga historier utifrån egna erfarenheter. Många besökare tycker dock att det är svårt att hitta hit..
Flera år stötte Sally Sundbom på kommunen om att få upp bättre skyltning, men när de på kommunen sa att hon fick bekosta skyltarna själv om de ordna fram dem gav hon upp.
– Kommunen har inte visat något intresse för det här.
Vad märkligt.– På sätt och vis är det det.
Sally bjuder slutligen på några härliga minnen. Många av besökarna har gjort lumpen i Boden eller har haft föräldrar som gjort värnplikten där.
– Under en tur berättar guiden om guldreserven i Degerbergsfortet och då säger en herre: "Det stämmer. Jag var med och tog ut den." En annan herre från Stockholmstrakten berättade att han stått vakt här en julaftonsnatt eller nyårsnatt och blickat ut över stan medan tankarna vandrat till dem där hemma. Jag bad honom skriva ned det och har kvar det än.
En reservare ville se befälsvåningen eftersom han hade jobbat där. Han visade vilket som varit hans skrivbord och talade om att han bland annat skrivit anhörigkort, som han lagt in i ett skåp. När de tittade sig omkring och Sally öppnade ett skåp låg korten kvar.
– Han fick nästan tårar i ögonen.
Ja, så är det den där historien om vargpälsarna.
– Det var en grosshandlare eller grosshandlarson från Stockholm som höll på att frysa ihjäl när han stod vakt här på Rödbergsfortet. Han skaffade fem vargpälsar och frågade chefen om denne kunde göra avsteg uniformsbestämmelserna och om han fick skicka en päls till varje fort. Det fick han och varje vinter fick de som gick vakt ta ut var sin. Förra sommaren när en av förrådsgubbarna skulle gå i pension ringde han och frågade om han fick lämna den enda som var kvar till Rödbergsfortet.
Sally säger att det är med stor glädje den nu finns i fortets entré. Hon skulle dock så gärna vilja veta vem mannen som skänkte dem var.