Vi kallar honom Peter. I dag är han 26. Första gångerna han hade kontakt med sociala insatsgruppen minns han inte så bra. Då var han 17-18 år.
– Det var mycket missbruk då, säger han och berättar, att han har ett syskon som hållit på med missbruk så länge han kan minnas.
– Själv började jag när jag var tolv år. Rökte lite hasch. Sedan så eskalerade det och jag blev även inblandad i kriminalitet.
Han kom in på ett bra program i gymnasiet, industriteknik på praktiska gymnasiet i Luleå.
– Jag kom dit påverkad alldeles för många gånger, så skolan kontaktade soc.
När han fick höra om den sociala insatsgruppen, där polisen även ingår, var hans spontana reaktion:
– Nej, nej, nej. Men det visade sig vara en av de bättre poliserna i Boden, Kent Isaksson. Honom har jag haft kontakt med sedan jag var tolv och han har alltid bemött mig bra. Så jag tänkte att jag ger det en chans.
Peter säger att skolan ville sparka ut honom.
– Kent bokade ett möte. Både han och en socialhandläggare följde med. De lyckades få skolan att ändra sig så att jag skulle få stanna kvar. Men då hade jag varit tvungen att gå om hela året och kände att det blev för jobbigt.
Han tycker att han fått bra stöd och hjälp av sociala insatsgruppen.
– Först och främst var deras bemötande jäkligt bra, det fanns en förståelse för mig och ett engagemang. Jag har fått hjälp med min psykiska hälsa, men även med andra, små saker som man kanske inte tänker på, men som betyder mycket. Jag kunde till exempel få skjuts till möten, men jag har också kunnat bolla tankar med dem och fått tips och råd hur jag ska tänka.
När de ställde upp för honom ville han inte göra dem besvikna.
– Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. När de ville hjälpa mig så ska jag ta emot den hjälpen och verkligen försöka, men utan Karina i sociala insatsgruppen hade jag inte lyckats.
De har en bra personkemi och har kunnat prata om svåra saker, som att hans bästa vän dog i en överdos i väldigt ung ålder.
– Jag har fler vänner som gått bort, men det var det tyngsta som hänt i mitt liv.
Peter jobbar och kämpar med sin drogfrihet, siktar på att få tillbaka sitt körkort inom ett år. Han har flickvän, försöker leva ett vanligt svenssonliv och få vardagen att fungera.
– Det duger klockrent för mig.