Inseminationsverksamheten vid kvinnokliniken upphörde 1985, i samband med införandet av lagen som kräver att barn har rätt att veta vem som är deras biologiska far.
Den tidigare överläkaren och klinikchefen är i dag över 90 år och han byggde en framgångsrik karriär under sin tid på kvinnokliniken i Boden. Han uttalade sig om inseminationer i rikstäckande tidningar och var en skarp kritiker av lagen som kom 1985, där donatorerna inte längre fick vara anonyma.
Han låter märkbart irriterad när NSD:s reporter ringer upp och ställer frågan om varför han tog beslutet att använda sin egen sädesvätska.
– Jag ser inget fel i det som hände. Inget ont har kommit ut av det, inga medicinska katastrofer har inträffat. Det handlar om medicinska behandlingar, som är sekretessbelagda också. Nu kommer det ut i massmedia om och om igen.
Men du bröt ju själv den sekretess som skulle finnas mellan donator och mottagare i samband med inseminationen?
– Det var inte förbjudet på tiden.
Ett av dina biologiska barn, som jag pratat med, vill veta hur många halvsyskon de är och var de finns, kan du svara på det? 13 är kända nu, men finns det fler?
– Jag säger ingenting.
Kan du förstå att det som hänt är svårt att hantera för de personer som drabbades?
– Det kan det ju vara för dem, ja, ja.
Det var vid kvinnokliniken vid Bodens gamla sjukhus som inseminationerna pågick under tio års tid. Det är bevisat att överläkaren bara ett par månader efter uppstarten började använda sin egen sperma vid behandlingar.
Tycker du inte att de som lever nu och ska leva många år till bör få svar på hur många halvsyskon de har?
– De har väl rätt att rota i det om de vill.
Har du ingen skyldighet att ge dem svar, eller ge dem svar av välvilja åtminstone?
– Nej, ingen skyldighet.
Varför inte?
– Ja, varför?
För att det var du som begick handlingar som man normalt sett inte gör i sådan här verksamhet, inte ens på den tiden.
– Nej, nej.
Fanns det andra donatorer vid din klinik i Boden, förutom du själv?
– Det svarar jag inte på.
Du är ju den sista möjligheten för de här halvsyskonen att få svar.
– Stackars dem, ja. Om de inte har något annat att leva för, tycker jag synd om dem. Men var är felet?
Att de kan ha en massa halvsyskon som de inte vet om? Det kan ju få konsekvenser, om de träffar på varandra utan att veta och skaffar barn tillsammans.
– Det är bara att ta reda på det i så fall med dagens metoder, det är ju 50 år sedan nu. Då fanns inte dessa förutsättningar som finns i dag. Allt får man väl inte reda på.
Överläkaren är biologisk far till minst 13 barn som blev till genom inseminationer vid kvinnokliniken i Boden.
Och du tycker att de får leva med det?
– Ja, det är väl deras sak att avgöra.
Det blev 13 barn som är kända i dag, varje gång man inseminerar blir det ju inte barn. Så det måste ju vara ganska omfattande inseminationer?
– Det vet jag inte. No comment.