Den 31 december 1997 sköts det sista skottet på Rödbergsfortet. Det gjordes i form av en nyårssalut. Rödbergsfortet i Bodens fästning var då det enda kvarvarandra fortet i krigsorganisationen, men togs ur bruk och öppnades för allmänheten.
Läs mer: 20 år som öppen stad - så var det när den var stängd
När så fortet hölls öppet på nyårsaftonen igen, fast den här gången utan att avlossa något skott, ville Ulla Larsson vara där.
– Jag måste få uppleva det igen. Det är historia.
Sally Sundbom, som är den som ser till att det hålls öppet, berättade att eftersom det är ett jubileumsår så tyckte hon att de måste manifestera det. Något som Bodens kommun valt att inte göra.
– Vi hade en guideträff i början av december och jag frågade om någon ville vara med. Det var några som ville vara med och fira den sista skjutningen och att Boden varit öppen stad i 20 år, sa Sally Sundbom.
Hon frågade kommunen om de ville vara med och bidra till annonskostnaden, men har inte ens fått något svar. Men ett 100-tal bodensare besvarade inbjudan och betalade för den extra visningen.
Guiden Hans Karlgren inledde den första turen med att berätta den korta versionen av historien hur det kom sig att Bodens fästning kom till.
– För drygt 200 år sedan tyckte de i söder att det här var landets norra värdelösa region.
I och med kriget mot Ryssland 1809 förflyttades gränsen när Sverige förlorade Finland. Det ändrade dock ingenting, men med industrirevolutionen och upptäckten av bland annat malmfyndigheter i norr beslutades att den norra landsändan skulle försvaras.
– Regeringen gav Krigsmakten i uppgift att rekognoscera och föreslå lämplig placering av fästningen. År 1900 redovisades resultat, sa Hans Karlgren.
Årets därpå började Bodens fastning att byggas. Då var Boden ingen stor by. Bygget pågick i tio år.
– Boden låg på perfekt avstånd till gränsen. Man skulle kunna hejda fienden medan fästningen ställdes i ordning. På den tiden kunde man jämföra Boden med Rom och Paris. Vägar och järnvägen passerade här. Söder om Boden var älven lugn och bred och svår att korsa. På norra sidan var den strid och svår att passera. Inte minst bergen här var perfekta att gräva ur, säger Hans Karlgren.
Det gjordes för hand. En av dem som var med var Mari-Anne Larssons morfar. Hon var på visningen med sin son Arvid Larsson, som har ett brinnande intresse för det militära och Bodens fästning. För honom är det givet, efter han bor i Boden.
Mari-Anne Larsson talade om att hennes morfar Albin Degerlund bodde i Överstbyn och att han jobbade med sin häst på fästningsbygget.
– Egentligen var det hästen som var inkallad och morfars äldsta son fick ta hand om sina åtta syskon, min mormor och en gammal faster. De hade ett rum och kök. Jag växte upp på den gården, sa hon och berättade att hennes morfar sagt att arbetet var tungt, men att de stod ut med det för de tjänade bra.
Hans Karlgren förklarade att mannarna tjänade 3:50 kronor per dag och jobbade sex dagar i veckan. Hans guidekollega Sven-Åke Westman inflikade att manskapet fick en krona i sjukpenning om de var sjuka.
De varvade historia med egna anekdoter och sjuårige Agaton Lindberg gapade stort när Sven-Åke Westman berättade om kanonerna som en gång mullrade från Låset i norr, som fästningen också kallades. Han visade Agaton hur kanonen avfyrades. Agaton och hans pappa Martin Lindberg klättrade upp i kanonrummet. Agaton tyckte att det var spännande och en bra början på nyårsafton.