Kenneth Widäng har jobbat på Björknäs hälsocentral, sedan den öppnades.
– Det var väl 1982.
Han utbildade sig till läkare på 60-talet och hade gått medicinkursen, men inte kirurgikursen. Då kunde man få vikariat, dock bara på röntgen eller långvården.
– Jag tyckte långvården lät roligare. På röntgen tog man en bild och hade inte så mycket att göra med patienten som människa. Jag tycker att det är stimulerande att möta människor.
Han var på geriatriska kliniken i Hudiksvall i omgångar för efter kirurgikursen var det kö till de fria kurserna. Då raggade landsting medicinstudenter till länet. En kollega till Kenneth Widäng nappade. Sedan följde han efter och gjorde obligatorisk sjukhustjänstgöring i Gällivare och Boden.
– Då var det klart att jag skulle bli provinsialläkare i Jokkmokk, vilket jag blev tidigt 70-tal. Jag tror det var sommaren 71 som jag fick kunglig fullmakt. Det fick man som provinsialläkare.
De fungerade som distriktsläkare och han fick därmed bredd i det han gjorde.
– Jag trivdes väldigt bra.
Där lärde han sig att man behöver ha kontinuitet för att kunna göra ett bra jobb.
– Det blir mycket bättre för patienten och för doktorn för man får mer uträttat när man träffar patienterna flera gånger. Människor begriper det och all litteratur på området visar att det är vettigt, men de som inte fattar det är de som organiserar vården i Sverige.
Så innan Björknäs hälsocentral öppnades säger Kenneth Widäng, att de gick en hård dust med ledningen för att avgränsa uppdraget så att de skulle klara att göra något bra av verksamheten där.
– Vi fick till att vi bara skulle ta hand om en tredjedel av Boden.
Han gick i pension den sista januari i år och fyller 81 år i april. Han har jobbat sammanhängande som läkare för regionen sedan sommaren 1970. De sista åren på deltid och som ansvarig läkare för de gamla på äldre- och omsorgsboende i Harads.
I veckan går flyttlass från Boden till Örebro.
– Jag har återknutit bekantskapen med en gammal flamma från ungdomen, som bor där. Det började bli jobbigare att resa och hur det än är, så är det inte kul att bo själv när man börjar komma upp i åren. Det smyger sig in en otrygghet när kroppen inte är att lita på som förr. Hon och jag trivs ihop så vi köpte en lägenhet, som vi flyttar in i på torsdag.