Zara Leghissa utbildade sig till vårdbiträde och anmälde sig på Vakansen som personalpoolen hette då på Bodens kommun som 17-årig vikarie.
– Jag blev vårdbiträde en gång i tiden för jag ville jobba med människor. Jag tror yrkesvalet beror på att jag var mycket tillsammans med min mormor Anna när jag var ung.
Det som format hennes val i livet uppfostrad av sin svenska mamma Kerstin och sin italienske pappa Umberto är att vårda relationer.
– Jag och mormor fick en speciell relation och hon följde min senare tonårstid. Jag fick den där respekten för äldre människor och insåg att det är inte farligt att bli gammal. Inom varje rynkigt grått yttre finns en människa med känslor som har precis likadana behov som en ung människa.
Zara är också en person som har väldigt starka värderingar om allas lika värde. Hon blev mobbad som liten för att hon hade ett utländskt efternamn.
– Jag fick nog av min plågoande när jag började på högstadiet. Killen som var äldre sa att jag var ful, luktade illa och kallade mig svartskalle. När han brutit upp mitt skåp så tog jag, en liten tunn 13-åring, tag i killen och tryckte upp honom mot väggen. Jag blev så arg så där tog nog mitt italienska temperament över. Jag gick också in till rektorn så han fick fixa mitt trasiga skåp.
Sedan upphörde skällsorden.
– Jag vill inte uppmana andra att bruka våld, men för mig just i stunden var mitt agerande ett sätt att tala om att det fick vara nog. Jag brukar säga, ta ingen skit inte ens bra skit. Det är sant.
Hon minns nedläggningshotet mot demensboendet Asken 1999 efter några års anställning.
– Vår chef hade inte informerat oss personal. Vi var chockade. Efter intervju i tidningen kontaktades Kommunals sektion i Boden. Nedläggningen skulle förhandlas. Vi träffade politiker och stred tillsammans med anhöriga för deras gamla.
Kampen lyckades och boendet fick vara kvar. Händelsen blev också startskottet för Zara Leghissas fortsatta fackliga engagemang.
– Ja, för jag slutade tänka att ”någon måste göra något!”. Den där ”någon” var ju jag. Jag kände att det var möjligt att påverka och förändra om människor går samman och är eniga.
Zara Leghissa var från början arbetsplats- och skyddsombud . De som känner henne brukar säga att hon är nyfiken men också rätt envis och tjurig.
– Jag skulle hellre kalla det målmedveten (skratt). I början hörde jag ofta av mig till Kommunals fackexpedition och fick sedan förtroendet att sitta där och svara i telefon. Det var en bra facklig skola som jag lärde mig mycket av.
Hon blev sedan huvudskyddsombud och regionalt skyddsombud innan hon valdes till Kommunals avdelningsordförande 2014. Zara är tjänstledig för sina fackliga uppdrag och arbetar i dag mellan 30-40 procent som undersköterska på Erikslunden dit alla demensboenden flyttade 2008.
I 25 år har hon arbetat inom demensvården. Zara Leghissa tycker det är viktigt att behålla fötterna i vården.
– Undersköterska är mitt yrke. Jag tycker om mitt arbete och arbetskamrater. Förtroendevald är jag på lånad tid.
Hennes humor kommer fram när hon skojar om sin röda sportbil på Facebook som hon gärna rattar för att träffa medlemmar och förtroendevalda i länet.
– Jag önskar hellre att min beiga Volvo är en Ferrari. Det är mycket roligare, säger Zara, när hon sopar bort snön från bilen efter helgpasset.
Hon trivs inte bakom ett skrivbord och säger att det fackliga arbetet sker ute på arbetsplatserna.
– Kommunal har flera medlemsgrupper så jag åker ut för jag vill hålla mig ajour med vad som händer. Målet är att hinna besöka alla 14 kommunerna. Det är positivt att man pratar fackliga frågor på en arbetsplats. Det är ett tecken att man är engagerad och man värnar om både sina rättigheter och skyldigheter men även om sitt jobb.
Zara Leghissa är bodensaren som flyttat till Luleå där hon bor idag i ett radhus med sambon Roger och sin 23-årige son Morgan.
– Jag lämnade Boden för kärleken 2003. När den tog slut blev jag kvar. Det är ju inte så många mil att det inte går att köra mellan till jobbet.
På sin fritid gillar hon att umgås med familj och vänner över en måltid. Zara lägger ut vackra bilder på hemlagad mat som en riktig matmamma på Facebook.
– Ja, (skratt) matlagning är riktig avkoppling för mig. Jag ägnar gärna några timmar i köket när jag är ledig. Jag gillar också att fiska eller åka ut med husvagnen. Då vilar jag i tystnaden.
Innan vi skiljs åt så visar Zara Leghissa upp en nyinköpt tygväska med svart text där det står:” Du har ingen jävla aning vad jag bär på”.
Hur tänkte du där?
– Jag tyckte budskapet var så talande. Vi ska inte vara så snabb på att döma andra. Alla har vi våran ryggsäck som vi bär på.