Hennes bok "Ditt framtida jag" tillhör de mest efterfrågade på stadsbiblioteket i Luleå just nu. Framtidsspaningen om hur ny teknik kan öka människans prestanda väcker frågor som måste få ett svar.
Varför skrev du boken?
– Idén har vuxit inom mig länge. Vi bodde två år i San Francisco. Jag har sett hur tekniska lösningar klivit allt närmare våra kroppar, men vi pratar inte om utvecklingen, om lösningarna som förändrar vår hjärna, syn eller prestationsförmåga. Jag är fascinerad, men också angelägen om att sätta igång ett samtal om riskerna.
Du är fyrabarnsmamma med erfarenheter från styrelsenivå i Sveriges största företag; Bonniers, Investor och SEB. Hur lång är din arbetsvecka?
– Jag jobbar mycket, men för mig har skrivandet varit ett sätt att varva ned. När allt lagt sig hemma och man har gjort i ordning alla jobbmejl, då är det skönt att få den här timmen när man kan gå in i sina egna tankar. Det tog mig sex år att skriva boken.
Stämmer det att du testat smarta smycken som mäter stressnivån?
– Jag kan inte skriva om ny teknik utan att testa det själv. Jag ville veta om det kan göra mig till en bättre mamma om jag blir bättre på att koppla av i nuet. Kan jag bli en bättre kollega? Kan jag bli friskare? Jag vet inte svaret, men läroresan är fascinerande. Jag har gjort varenda test som finns och blivit besatt i att följa min sockernivå, hjärtslag och stressnivå.
Testar du fortfarande?
– Många tröttnar man på, men att bevaka min sömn tänker jag göra igen. Jag har en madrass som mäter sömnmönster, mina rörelser, hur djupt jag sover och i vilket skede jag vaknar. Den mäter min oro och ger mig en signal att jag måste varva ned på kvällen för att få rätt vila.
När får vi se ett datachips opereras in i en människokropp?
– Tekniskt sett tror jag att det är inte mer än ett år bort. Redan nu kan vi för de som har proteser skapa tankestyrda rörelser. Det finns labbtester där människor som förlorat någon kroppsdel känner när någon tar i deras "protes". Det är magiskt. Tekniskt tror jag att genombrottet är redan här, mer eller mindre. Däremot tror jag inte att vi kommer att vilja med tanke på hur oroliga vi är för självkörande bilar. Vi kommer inte att våga låta någon annan påverka våra tankar.
Hur kan ny teknik förbättra människan?
– Det kommer att börja med linser som gör att man kan se bättre än normalt. Kunna zooma, se i mörker eller infrarött. Mörkerseende linser säljs redan. Samma sak är det med allt som är kopplat till hörsel. Vi kommer att se en teknikutveckling där man kan kontrollera och bestämma sin egen ljudbild. Jag har även testat ett smart underställ som gör att jag kan gå 20 procent längre. Det har sensorer som ger en extra skjuts som hjälper en att komma upp ur soffan. Teknik som förbättrar våra befintliga förmågor kommer vi glatt att ta emot.
Hur ser riskerna ut?
– Att vi skapar ett samhälle där de privilegierade drar ifrån, speciellt om några inte kan eller väljer att inte använda den nya tekniken. Om man ska vara dystopisk kan den förstärkta individen hitta sätt att ge sig själv fördelar. Det läskiga handlar inte om underställ eller smarta linser, utan när det börjar experimenteras med hjärnor. Det finns redan hjälmar som gör att du kan koncentrera dig bättre. Tänk om i framtiden det finns några barn som väljer att bära hjälm för att prestera bättre. För att inte hamna där måste man bestämma sig för vad är det nya normala är. För synen är det normala 1.0 i dag, men i framtiden kanske det ska vara 1.2? Det handlar om hur långt vi är beredda att flytta skalan. Men hur bestämmer man det? Och vem bestämmer det?
En näringslivsprofil sade en gång att ”ta en plats i Investors styrelse är som att bli en del av näringslivets kungafamilj”. Det har du gjort och klivit av. Varför?
– Jag tror att det beror på var jag kommer ifrån. Här i Norrbotten finns inget färdigt och serverat. Man är van vid tanken att man ska vidare. Det är det livet går ut på, man stannar inte. För mig handlar mycket om var jag kan bidra mest och jag kan känna att i min ålder är det inom den operativa delen. Någon annan kanske kan påverka mer i den stora fina styrelsen. Det är kanske inte så klokt att kliva ur de allra tyngsta styrelserna, men jag skaffar mig erfarenheter som jag hoppas kunna använda på den nivån igen. Vi hade långa diskussioner innan beslutet och jag är fortfarande kvar inom Investorssfären.
Har du någon gång blivit diskriminerad som kvinna?
– Oj, det har väl alla kvinnor i näringslivet? Det beror vad du menar, men om du menar särbehandlad så absolut. Om och om igen. Oftast subtilt, ofta omedvetet uppfattar jag det som. Inte illa ment, men ändå tydligt för den som sitter på andra sidan.
Vad betydde Me too för dig?
– Jättemycket. Det fanns individer som definitivt fick ta oförtjänt stor del av kritiken och blev någon slags galjonsfigur i negativ bemärkelse. Det var olyckligt, men Me too-rörelsen var första gången som man uttalade problemen och alla var överens om att de finns. Det sopades inte längre under matten. Jag upplever en enorm stor skillnad i dag. Det handlar om saker som helt har försvunnit. I den värld jag befinner mig finns det sammanhang som ingen längre vågar sig på och det finns uttryck som helt är borta.
Berätta om din uppväxt i Boden.
– Högst normal, varm och trygg. Jag hade en rätt vanlig uppväxt i Erikslund. I en villa med föräldrar och en bror. Det fanns en skola, ett gymnasium.
Har du alltid varit en högpresterande elev?
– Det har jag, men jag har inte varit en konform elev. Min mamma har samlat på alla mina hemanmärkningar från mellanstadiet. Rektorn skickade lappar som föräldrarna skulle skriva på.
Vad stod det på lapparna?
– Jag var med att ordna en skolstrejk för att vi inte fick använda studsboll på skolgården. Jag har alltid drivit frågor. Jag har alltid varit med i alla föreningar. Mycket handlade om idrott. Jag tillhörde länslaget i fotboll och på tal om aktivism fick vi bråka mycket för att få istider för vårt ishockeylag. BIK-tränare blev skitsur.
Hur har Norrbotten påverkat dig?
– Om man ska välja något basalt blir det kärleken till naturen. En chef sade en gång att jag var så terränggående. Först tog jag det för något elakt, men jag tror att det kommer härifrån. Min uppfattning om livet i Norrbotten är att man är inte intresserad av var du kommer från utan mer om vem du är och hur du mår. Om man tänker i sådana mönster blir man lite terränggående för man känner sig bekväm i många olika sammanhang. För det mesta känner jag i mitt yrkesliv att jag kan vara den jag är. Jag ser det som en jättegåva.
Det låter tryggt.
– Jag tror att man blir trygg i större utsträckning häruppe. Det tänker jag på när jag ser mina barn för när man växer upp i miljöer som Stockholm finns det fler saker att oroa sig för. Kommer jag in på den skolan? Passar jag in i det här sammanhanget?
Hur hade 19-åriga Sara reagerat om hon fått ta del av ditt liv i dag?
– Hon hade nog tyckt det var lite spännande. Sedan har jag som alla andra hamnat i situationer som varit jobbiga, förlorat vänner som har gått bort. På det stora hela tror jag att hon hoppat på tåget.