Ture Holmfrid Selberg är född den 4 juni 1926. Två dagar innan han kom till världen hade det första elektriska tåget mellan Stockholm och Göteborg tagits i trafik. Han har ett lång yrkesverksamt liv inom SJ bakom sig. Hans liv som musikant är ändå betydligt längre. I cirka 82 år har han spelat munspel och de senaste 20 åren har han besökt så många spelträffar och spelmansstämmor som han hinner med. När Ture Selberg lämnar sin lägenhet på Kvarngatan 15 i Boden har han alltid munspelen med sig.
– Man vet ju aldrig vem man träffar på. Träffar jag någon kompis som vill spela vore det ju dumt att inte ha dem med sig, säger han.
Han har sina rötter i byn Valvträsk och dagen innan hade han och tre andra underhållit i Överstbyns bygdegård. Han berättar att det inte fanns en enda ledig stol i lokalen.
– Det var kanske tur att du inte kom dit med kamerorna för det var så mycket folk. Det var så trångt att det knappt fanns en halvmeter till övers.
När han var knappa tio år gammal fick han sitt första munspel.
– På den tiden där hemma fanns ju inget man kunde köpa. Det kom ju såna där kataloger och de beställde väl kläder. Man skickade efter ett munspel till mig från samma katalog som jag sedan fick i julklapp, berättar han.
Sedan lärde han sig att spela helt på egen hand.
– Jag satt inne på kammaren och tränade. Jag har alltid haft lätt att lära mig nya låtar. Jag kan inga noter utan musiken finns sparad i mig. Jag är gehörsspelare, säger han.
Fram till för 20 års sedan har han nästan uteslutande spelat för sig själv och sina närmaste. Då hade han och hans dåvarande sambo skaffat sig en husvagn. På vägen tog de in på en camping och där hade spelmän samlats inför en spelmansstämma i Ransäter.
– Jag har alltid tyckt om folkmusik så när jag hörde två som satt och spelade nyckelharpa gick jag dit för jag har ju alltid tyckt om att lyssna. De frågade om jag spelade något och jag sa munspel. Jamen hämta det då sa de, säger han.
Då ändrades också deras färdrutt. De styrde kosan mot Klarälven, Värmland och Ransäter. Och på den vägen är det.
– Där fick jag för första gången uppleva en stämma. Då först fick jag en gnista att spela tillsammans med andra. Det var så nytt och spelmän överallt. Där satt till exempel Hasse Tellemar från Ring så spelar vi med ett dragspel och också en massa andra, berättar han.
Hjärtat klappar för folkmusiken men han tycker också om att spela gammeldags dansmusik.
– Men också slowfox, tango och foxtrot. Sån dansmusik som spelades på femtio-, sextio- och sjuttiotalet, säger han.
Sedan tar han fram munspelet och spelar Åsa Jinder och Caisastina Åkerströms Av längtan till dig. När han är färdig knackar han spelet mot knät lite och ler:
– Kanske har musiken hjälpt mig att ha hälsan. Jag har också idrottat i hela mitt liv men musiken är en viktig del av mig.
I dag är det inte många som spelar munspel men han har fått en förfrågan från ett studieförbund om han kan tänka sig att vara kursledare. En 91 år ung kursledare – med glimten i ögat.
– Vi får väl se. Men det hade ju varit skoj om man hade fått någon annan att upptäcka det här instrumentet. Det har åtminstone gett mig mycket glädje under resans gång, säger han.