Susanna och Peder Åhlén bor i Umeå och åkte upp till Puottaure den 25 mars till Susannas barndomshem. De mötte militärfordon direkt när de svängde in på grusvägen från Kåbdalis. De skämtade lite grann om att byn kanske var under belägring.
Anledningen till att de åkte upp var att de skulle följa Susannas mamma till den sista vilan i Puottaure kyrka några dagar senare.
– Vi mötte fler och fler militärfordon och jag började få ont i magen när vi kom till byn. Det var fullt av militärer och fordon på Kyrkans parkering. Kyrkan är ju öppen året om. Det ska vara en fridfull och lugn plats. Där ska det inte övas, inte när det inte är krig, säger Susanna Åhlén.
De fortsatte. Likadant var det vid byagården. Där hade de planerat för minnesstunden och därför hade grannen gått dit för att elda, men det gick inte för militären blockerade dörren. Han fick lämna nyckeln och överlät uppvärmningen åt försvaret.
– De hade belägrat hela byn. Det var knappt att vi kom in på gården.
Susanna och Peder Åhlén berättar att det stod ett fordon med tält framför köksfönstret. Ett par fordon med tält stod så att de inte kunde komma in i vedboden. Ett annat fordon stod farligt nära brunnen.
– Det är en grävd brunn över en kallkällåder. Hade det kommit diesel där hade den varit förstörd för all framtid, säger Susanna.
Hon förklarar att grannen, som skottat upp gården och satt på värmen i huset, hade sagt åt personalen att de inte kunde stanna eftersom ägarna var på väg.
– Men de stod kvar och vi var tvungna att säga till att vi måste lasta av. När vi gjorde det kom en man från I 19. Han var lite generad och bad om ursäkt. Jag sa att det inte var så lämpligt att de var där. Han sa att de skulle åka, men de stannade i flera timmar och vi blev som fångar i huset. Man vill ju inte gå ut när de springer ut och in på tomten. De hade möten och det for omkring fordon och tanks, säger Susanna Åhlén och tillägger att hon inte hade fått någon information, inte ens en lapp i brevlådan.
Hon kände att hon blev mer och mer arg. Först när de givit sig i väg kunde de hämta ved. Kvar fanns kissfläckarna i snön.
Susanna tänker på vad som hade hänt om hon haft begravningen av sin mamma samma dag.
– Det kändes som de gjort intrång. Allt kändes så olustigt. Det här är mitt, vårt andningshål. Jag kommer hit för att få lugn, ro och frid. När jag kommer hit går pulsen ned. Det gjorde den inte den här gången.
Susanne Åhlén säger att hon talade med den som var ansvarig för övningen Vintersol, men att hon möttes av total oförståelse. Sedan kom Tomas Blom, markhandläggare, till henne och Peder. Hon säger att han var hur trevlig som helst, men anser fortfarande att försvaret inte ska bete sig på det här sättet i fredstid.
– Det finns ingen anledning att stå på privata tomter. Jag känner mig kränkt. De klampade in på mitt hjärta.