Martina Ruuth trodde aldrig att det här året skulle bli så tungt. Hon berättar om ett år då hon tänkt, att hon en dag kommer kunna lämna det svåra bakom sig. Men den dagen har hon fått skjuta upp och skjuta upp och skjuta upp igen.
– Allt detta har hamnat på mig fast jag är helt oskyldig, men jag känner mig skyldig eftersom det är så man behandlar mig. Jag blir misstrodd och Försäkringskassan vill inte betala för hela min behandling. Han som rev ner balken behövde inte heller betala skadestånd.
Målsägarbiträdet hade yrkat på 40 000 kronor. Tingsrätten var, enligt Martina Ruuth, oenig i skadeståndsdelen. Ungefär ett år efter olyckan var det rättegång i oktober i år. Grävmaskinisten dömdes för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till kroppsskada. Straffet blev 120 timmars samhällstjänst.
Norrbottens Media träffade Martina första gången för ett år sedan när hon hälsade på hemma i Boden under julen. Hon bor sedan 2014 i Stockholm.
Hon lever tillsammans med Dirk Graham och familjen har utökats med glädjespridaren Barley, en bedårande beaglevalp med stora, vita tassar.
För ett år sedan var Martina Ruuth heltidssjukskriven och operationssåret i huvudet hade fortfarande inte läkt ordentligt. Nu jobbar hon 75 procent på sin gamla arbetsplats, men vägen dit har varit en hård och tung kamp.
Hon har mått mycket psykiskt dåligt. Dels upplevde hon en konstant stress på grund av de korta sjukskrivningsperioderna på en till två månader, eftersom hon på inte långa vägar var redo att gå tillbaka till jobbet. Dels var hon orolig för att Försäkringskassans läkare skulle ifrågasätta sjukintygen
– Jag var i händerna på någon annan.
Olycksplatsen ligger i närheten av hennes arbetsplats och i början av året gick hon tillbaka dit.
– Jag var tvungen att se om jag skulle klara av det.
Det gjorde hon inte. Martina fick fysiska symtom i form av hjärtklappning och tungt att andas. Hon kände sig rädd.
– Det var en skrämmande plats. De hade satt upp en ny balk. Det var som att det som hänt mig var undansopat. Det var som att jag och det jag levde med inte fanns. Det kändes nästan som ett svek, som att livet går vidare för alla utom för mig.
Hon bröt ihop.
– Jag ville inte leva, säger hon.
Martinas ögon svämmar över av tårar.
Ganska snart efter det gjorde hon ett återbesök på intensiven och det var bra. Vid den tidpunkten i hennes behandling hade hon kontakt med ett flertal specialister; plastik, käkkirurg, sjukgymnast, psykolog och ortoped, eftersom hon även skadat knäet svårt i olyckan.
– På intensiven sa de att jag behövde någon som tar hand om hela mig.
De remitterade henne även till en psykiatriker och efter det besöket fick hon påbörja en PTSD-behandling.
Hon fick en husläkare på hälsocentralen, som hon träffat kontinuerligt. De talade mycket om att komma tillbaka till arbetet. Hon besökte arbetsplatsen. Både ensam och tillsammans med sina kollegor gick hon tillbaka till olycksplatsen.
– De kunde berätta om sina upplevelser. En annan viktig grej var att jag fick träffa Stina.
När olyckan hände var det först ingen som gick fram till Martina, eftersom hon var så svårt skadad. En kvinna med barnvagn (Stina reds. anm.) tvärs över gatan var därför den första, som kom fram till henne, pratade lugnt med henne och tryckte en blöja mot hennes skadade, kraftigt blödande huvud.
Stina hade fått telefonnumret till en av Martinas kollegor och de hade hållit kontakten.
– Det var häftigt att träffa en människa utifrån som sett det som hände ur ett annat perspektiv. Jag mindes hennes röst och hon kunde berätta saker jag hade glömt. Jag är tacksam att just hon var där. Hon hade gått en utbildning i mindfullness och koncentrerade sig bara på mig, säger Martina Ruuth
Hon började arbetsträna i maj månad. Då hade hon inte hand om några egna ärenden. Hon kom in i de gamla rutinerna och tycker att det fungerade ganska bra. Så i juni började hon jobba 25 procent. Det har utökats, först till halvtid i juli och hon arbetar sedan november 75 procent.
– Jag har börjat ta egna ärendet.
Hur känns det?
– Det har varit tungt senaste tiden. Det har varit mycket med mig och min kropp. Jag har något varje dag. Jag har två sjukgymnaster, en för käken och en för knät. Det är läkar- och psykologbesök. Jag har daglig värk i käken, knät och tänderna. Det känns som jag jobbar mer än 100 procent. Alla förstår det, utom Försäkringskassan, och läkarna säger att jag ska backa om det blir för tungt.
Martina Ruuth slåss på två fronter mot kassan. Dels handlar det om ersättning för operationskostnader för hennes tänder, dels om att hon nu är på väg att bli utförsäkrad och kan komma att prövas mot den öppna arbetsmarknaden.
– Det har varit skitjobbigt. Försäkringskassan är en av de värsta myndigheterna man kan ha att göra med när det gäller sådant här, fyrkantig och byråkratisk. Extremt krånglig och man måste vara stark för att orka möta kylan och oförståelsen från dessa människor. Samtidigt är man så skör.
Den man som vållade olyckan är knyten till ett försäkringsbolag, som inte betalar för operationerna.
– Det är Försäkringskassan som ska täcka tandskadorna, tydligen.
Hon lade ut pengarna för rotfyllning och tandprotes för fyra framtänder, 48 000 kronor. Men kassan har en egen tandläkare som ska göra en bedömning. Det är en lång och seg process, berättar Martina.
Före olyckan hade hon aldrig ens haft ett hål i tänderna tidigare. Nu är alla tänder skadade, även de som sitter kvar. Kassan insåg att skadorna berodde på olyckan och har beslutat att den ska betala. Martina ordnade med en offert och den totala kostnaden landar på 170 000 kronor.
– Men kassans beslut innebär inte att de betalar allt. En del saker som mina tandläkare anser är nödvändiga anser de är onödiga.
Efter nästa operation kommer hon behöva en ny tandprotes för framtänderna.
– Den kommer de inte betala, eftersom de redan har betalat för en.
Den tillsammans med rotfyllningarna har de ersatt. I höstas lade hon ut ytterligare 65 000 kronor. Hennes kollegor såg att hon mådde dåligt och startade en insamling. När lokaltidningen skrev om det hörde några experter av sig och pekade på att det finns domar att Försäkringskassan ska betala, men Martina orkar inte processa och vänta ytterligare tid på behandling.
Hon tycker det är orättvist att hon ska ligga ute med så stora summor pengar och känner sig besviken på hela samhället.
– Det som påverkat mig mest är att jag hade förtroende för det svenska samhället. Saker fungerade ju så mycket bättre här än i andra länder.
Det förtroendet är helt borta. Hon känner sig sviken och arg.
Förutom att hon vill att man på Försäkringskassan ändrar sitt bemötande, vill hon ändra på hela systemet. Martina Ruuth tycker att det ska finns ett skydd, någon som hjälper och sköter sådana här saker så att människor inte hamnar i ekonomisk skuld.
– Det är svårt att ha de ekonomiska resurserna att ligga ute med 170 000 kronor. Min arbetsförsäkring eller företaget som orsakat olyckan borde ta sitt ansvar och vara de som betalar för vården. Sedan får de i sin tur kräva tillbaka pengar från rätt myndighet eller försäkringsbolag.
Nu har dessutom kassan begärt in kompletterande läkarintyg gällande hennes sjukskrivning. Detta just när hon är mellan läkare. Den hon hade har slutat och den nya har inte möjlighet att träffa henne förrän i januari.
– Det struntar de i. Jag har hamnat i kläm och när jag pratar med handläggaren säger hon bara att om de inte får in kompletteringarna tar de beslut på det underlag de har. De är helt kalla. Jag var på jobbet och bröt ihop, kunde varken äta eller sova. Det är fruktansvärt.
Det som ändå fått henne att hålla sig uppe är att hon får bra vård och mycket stöd av människor i sin närhet, men även av andra personer.
Trots all vård Martina Ruth har gått igenom är hon inte färdigbehandlad. Fyra operationer i ansiktet återstår; lyfta upp ena ögat, ta bort plattan i höger kind, som har börjat att sticka ut, fylla ut gropen i vänster tinning och räta ut näsan.
Hon har opererat knät, men vet inte om hon någonsin kommer bli helt återställd. Tidigare tränade hon thaiboxning sex dagar i veckan. Nu kan hon inte genomföra den träning hon tycker om.
– Men nu är det värsta över. Det är bara att fortsätta. Jag hoppas på ett bättre nästa år. Det kan ju inte bli värre i alla fall.