Linnéa Engström, 18, är född och uppvuxen i Gunnarsbyn. Hon är mellanbarn och har en storebror och en lillasyster. Nu har hon flyttat till Boden och egen lägenhet, som hon delar med sin sambo. Hon tycker inte det är så kul att städa och sånt, då är hon mer intresserad av träning, att träna på gym och springa sommartid, och att resa. Det bästa hon vet är att umgås med sin familj och sina vänner.
När hon började skolan var de inte så många i klassen, sex-sju stycken.
– Det är en bra byaskola med små klasser.
Hon berättar att hon själv märkte att det var svårt att läsa, men hon sa det inte. Hon tränade och läste mycket hemma.
– Jag kämpade på och fick hjälp av mamma och pappa. Jag bestämde mig för att jag skulle klara av det.
Ju högre upp i årskurserna hon kom desto jobbigare blev det. Hon satt många timmar hemma och läste. Jämfört med sina jämnåriga kamrater hade hon svårt med stavningen. Till slut började även omgivningen att reagera, föräldrarna och lärarna. I sexan fick hon genomgå en utredning på Sunderby sjukhus. Linnéa Engström fick diagnosen dyslexi.
– Jag blev jätteledsen. Det är åtta mil hem och jag grät nästan hela vägen. Jag kände mig så dålig och såg ned på mig själv. Det kändes som jag var misslyckad och jag fick för mig att jag inte skulle klara av skolan och inte skulle kunna bli vad jag vill.
Hon ville hålla det hemligt och kämpade sig genom högstadiet. Hon hade tillgång till dator, då var det inte alla som hade det, och gick hos en speciallärare.
När hon sökte till gymnasiet ville hon gå ett program som gav henne många möjligheter. Hon har alltid haft lättare för matematik och svårare för språk. Dessutom tyckte hon att det verkade roligt med Ung företagsamhet, att driva ett UF-företag, så valet föll på ekonomiprogrammet. I början var hon dock ledsen många gånger och tänkte att det inte kommer att gå. Men under den tiden kom också en vändpunkt. Linnéa började prata om sina svårigheter, inte vitt och brett för alla, men för några om de undrade varför hon fick ha datorn på proven svarade hon att det berodde att hon har dyslexi.
– Jag hade bra lärare och hjälpmedel, men man måste ändå lägga ned mycket tid. Läsa, lyssna och skriva ned. Det krävs så mycket mer för att genomföra en uppgift. Man lär sig hur man måste plugga.
Hon slutade skämmas. Sista året i trean skulle de hålla tal inför klassen och hennes lärare i svenska tyckte att hon var ambitiös och sa till Linnéa att hon var en förebild. Hon valde att tala om sin egen resa. Det var första gången hon talade högt om det inte andra.
– Det var läskigt innan, men det gick bra. Det känns som en skön sak att ha gjort i livet. Flera tyckte det var ett modigt och bra tal. Många var också förvånade, eftersom de inte visst om det. Dyslexi syns ju inte utanpå.
Hon tror att det talet är något hon kommer bära med sig och minnas som en viktig del av skolan.
Ljudböckerna har blivit ett viktigt hjälpmedel.
– Det tar för mycket energi att läsa alla orden rätt. Jag har också tillgång till stavningsprogram. Ibland fick jag längre provtid eller göra muntliga prov. Det är viktigt att lärarna förstår, men samtidigt ger en utmaningar så att man kommer vidare. Jag har fått de hjälpmedel jag har behövt, men jag tror det viktigaste är att man har den egna viljan. Man måste vara beredd att lägga ned den energi som krävs. Många har dyslexi och jag tror det är viktigt att det finns förebilder så att andra ser att det går. Man ska inte hemlighålla det. Jag tycker att det blivit lättare sedan jag blev öppen med det. Kompisar som kanske inte vet om det kan ju skämta och säga ”har du dysse”, utan att mena något elakt med det, men man kan ändå ta illa vid sig.
När hon skulle hålla sitt tal för klassen gjorde hon en grundlig research och blev förvånad över att finna att så många framgångsrika företagsledare och personligheter har dyslexi.
– Jag läste någonstans att de är överrepresenterade i näringslivstoppen, men också på fängelser och det tror jag beror på att man ser ned på sig själv. Det är farligt. Mycket handlar om att tro på sig själv.
Hon vet inte varifrån hon själv fick de där tankarna att hon skulle vara misslyckad när hon fick sin diagnos, eftersom hennes föräldrar och familj alltid har stöttat henne och hon aldrig har blivit mobbad. Någonstans bedömer hon att det kan bero på hur man allmänt ser på det som är annorlunda. I början av högstadiet ville hon inte ta emot hjälpmedel, eftersom hon ville vara som alla andra.
– Jag ville inte visa att jag hade de här svårigheterna.
Det var först när hon insåg att hon inte skulle klara det utan hjälp som hon tog emot den, vilket underlättade.
När hon fick ta emot TM Redovisning stipendium, som tilldelas den bästa ekonomistudenten, och tillsammans med Miranda Hiltula och Hanna Hedberg tilldelades prestigefyllda Stena CirkularEconomy Award för arbetet med UF-företaget Good and Green kändes det skönt och overkligt.
– Jag trodde inte att det var sant. När jag började ekonomiprogrammet visste jag ju inte ens om jag skulle klara av det. Det kändes som ett bevis, att alla de där timmarna jag lagt ned var värt det. De har betalat sig och vi har kämpat så hårt i UF-företaget. Vi tyckte det var roligt och lade ned mycket arbete, eftersom vi ville lyckas. Vi kämpade verkligen och har visat att om man lägger ned mycket tid så lönar det sig. Att det dessutom är så få som tilldelas Stenas stipendium i Sverige gjorde att det kändes ännu häftigare.
Hon tror att hon kommer bära med sig minnet av utmärkelserna in i framtiden.
Efter studenten har hon sommarjobbat på kaféet i Överstbyn och en resa har det blivit med familjen till Rallycross-VM i Höljes.
– Mamma körde tidigare rallycross och tog silver på ett SM. Det är därifrån jag fått mitt intresse.
Till hösten väntar civilekonomutbildningen på LTU tillsammans med Miranda Hiltula och Hanna Hedberg. Efter de två första åren kommer hon att få välja inriktning.
– Det har hänt mycket det här året.
Var ser du dig om tio år?
– Jag har väl ett jobb eller kanske ett eget företag. Det är en dröm.