Ungefär när Brolle gjorde sin Cornelisplatta trodde jag att det var början på slutet. Sju år och x antal succéer senare har det visat sig att jag hade fel. Midsommardagen 2012 vevar mannen, myten, frisyren igång en parkturné med klassiker från 50- och 60-talet.
Piteåspelningen innebär premiär inte långt från platsen där Bodensonen en gång spelade in sin första demo, Elvislåten "My happiness", som borde ha dykt upp i setlistan. Arrangörerna har tur med vädret och entusiaster berättar att de åkt Cadillac till parken, kvällen till ära. På det hela taget känns det ganska gemytligt mellan chokladhjul, serveringar och scen.
Själva konsertdelen denna helkväll börjar och slutar med Cadillac - först en stilfull entré i rosalackerade jänkare och i slutet, som enda extranummer, en tung och kraftfull cover på Hep Stars gamla hit från 1965.
Den kompakta sättningen gör att vi går miste om exempelvis damkör i "Suspicious minds" och piano i "Great balls of fire". Å andra sidan bidrar den till ett råare och mer spontant intryck, samtidigt som ett par lösningar andas Elvis runt 1970 med minimedleyn på "Trouble"/"Guitar man" och "Hound dog"/"All shook up".
Bandet låter stundtals tuffare än jag vågat hoppas. Det perfekt kvidande spretsolot i "Hound dog", det feta kompet i "Summertime blues" och den godmodiga brodyren i "Suspicious minds" borgar för att Fredrik Lundgren från Piteå (som tidigt fanns vid Brolles sida) visst kan kalla sig just "guitar man". Bandet som helhet har inget att skämmas över, men Andreas Öberg borde stämma ner den pappriga virveltrumman som hade gjort Sting lycklig någon gång runt 1995.
Brolle själv gestikulerar och ler brett och förnöjt medan rockklassikerna avlöser varandra. Han må ha snuddat vid både Oasis och nämnde Vreeswijk i tidiga år, men gammeldags rock ’n’ roll är och förblir mammas gata. Han har en fullt duglig rockröst, men framför allt kommunicerar han pojkaktigt hjärtligt. På ett par ställen känns det lite premiärförsiktigt mellan honom och bandet. Det lär ge sig med tiden. Den kompakt, högeffektiva "Burnin’ love", den internt uppsluppna "Summertime blues" och överraskande "Ghost riders in the sky" är i vart fall stjärnmarkerade favoriter i blocket den här kvällen.
Sara Löfgren, vars karriär tycktes komma av sig efter den inledande dundersuccén med "Starkare", dyker upp som gästartist och känns väl inte helt varm tillsammans med bandet. "Son of a preacher man" ger inte så mycket, men i "Hippy hippy shake" och inte minst Led Zeppelins "Rock and roll" skruvas värmen på. Samtidigt känns hon lite snopet underanvänd. En duett med kvällens huvudperson hade inte gjort ont.
Brolle vill återerövra Folkparkssverige. Det är en vacker idé, men vi har en bit kvar dit. Till dess konstateras att rock ’n’ roll on tour är trevlig, "safe" och fungerande underhållning, varken mer eller mindre.
Speltiden kunde däremot ha varit lite mer generös. "Jasså", tänker jag när bandet plötsligt tackar för sig. "Bra, men nog så kort" hör jag en besökare säga. Överste Parker hade möjligen kontrat med ett "always leave them wanting more".