Gabriella Lihv föddes i en pojkkropp och försökte i många år kämpa emot könsdysforin. Till slut handlade valet om liv eller död.
Efter en vecka på vägarna, i Norge och längs hela landet, har Gabriella Lihv, 42, ställt lastbilen i garaget i Kalix. Nu njuter hon av en ledig helg, tillsammans med åttaårige sonen som är på besök.
Gabriella drar hårborsten genom håret och målar omsorgsfullt ett läppstift på läpparna. Hon rättar till den purpurfärgade klänningen och sätter sig tillrätta för att bli fotograferad. Det spelar ingen roll att det är smällkall vinter - så fort hon är ledig byts varselkläderna ut mot favoritklänningen.
Hormonbehandligen har gett henne en mjukare kroppsform och Gabriella älskar att bejaka de kvinnliga attributen. Hon längtade ju efter dem i så många år.
– Jag var bara 5-6 år när jag visste att jag egentligen är en tjej. Jag var avundsjuk på min lillasyster, på hennes fina klänningar och dockor. Jag tyckte inte om förväntningarna på mig, hur jag skulle vara och vad jag skulle leka för slags lekar, säger Gabriella.
Varje morgon när den lille pojken vaknade hoppades han att han blivit en flicka. Varje morgon kunde den lille besviket konstatera att allt var precis som dagen innan.
Hon växte upp i den lilla orten Habo utanför Jönköping och gjorde allt för att anpassa sig till omgivningens förväntningar om hur ett barn, född i en pojkkropp, skulle vara.
– Jag tittade på killarna i min klass och härmade dem. Men när jag började gå hem själv från skolan klädde jag mig i min systers klänningar i smyg. Första gången var det pirrigt, men när jag tittade mig i spegeln kände jag starkt att ”det här är ju jag!”
Ganska snart drog Gabriella i väg på längden och började i stället låna kläder ur sin mammas garderob. Hon var noga med att se efter hur kläderna låg i garderoben så att hon kunde lägga tillbaka dem exakt likadant.
En enda gång var Gabriella nära att bli påkommen, när mamman oväntat kom hem. Då stängde Gabriella in sig i badrummet och bytte snabbt om till de egna kläderna.
– Jag vågade absolut inte säga något om hur jag kände. Jag hade aldrig hört talas om någon annan med könsdysfori och trodde att det var något fel på mig.
"Jag älskar att klä mig i klänningar och kjolar och njuter av att slippa göra det i smyg", säger Gabriella Lihv.
Inte förrän på 90-talet, när hemdatorerna gjorde sitt intåg i hemmen och Gabriella kunde söka information på Internet, hittade hon andra som levde i samma livslögn som hon själv. Hon var inte ensam!
– Det var en lättnad, men det var fortfarande inte ett alternativ att komma ut. Inte ens homosexualitet var accepterat, hur skulle jag då kunna komma ut som transkvinna? Jag hade världens finaste föräldrar, tänk om de skulle bli utstötta. Jag fortsatte att ”leka man” så till den grad att jag överdrev mitt sätt att vara grabbig.
När Gabriella flyttade hemifrån kunde hon börja bygga upp en egen garderob med de plagg hon trivs bäst i, klänningar och kjolar. Hon frossade bland katalogernas damkläder och beställde hem allt hon gillade.
Men Gabriella kunde bara vara sitt rätta jag innan för hemmets väggar. Könsdysforin var fortfarande en väl bevarad hemlighet. Och så fortsatte det i väldigt många år. Som 23-åring sålde Gabriella sina aktier och fonder för att ha råd att beställa hem hormoner från USA. De skulle få hennes bröst att växa och fettfördelningen på kroppen att bli kvinnligare.
– Att det kunde vara farligt? Javisst, men det här var på liv och död., säger Gabriella.
Samtidigt längtade Gabriella efter kärlek och en familj. Hon levde fortfarande som en man när exfrun kom in i hennes liv. Tillsammans fick de tre barn.
– I början av vår relation, när jag och min exfru duschade ihop, sa hon att hon tyckte att jag hade kvinnliga former. Det var ju för att jag tagit hormontabletter, men jag hittade på att jag nog bara ätit lite för mycket.
"Det här är mitt andra hem", säger Gabriella Lihv. Hon har kört lastbil hela sitt yrkesverksamma liv. När hon inte behöver lasta eller lossa trivs hon bra med att köra i klänning, som den här dagen när Gabriella kom till jobbet direkt efter en IPL-behandling mot ansiktshår.
Gabriella levde ett riktigt svenssonliv. Hon har jobbat som lastbilschaufför i hela sitt yrkesverksamma liv.
– På fritiden handlade vardagen om att vara en bra förälder för mina barn. Det var också för barnens skull som jag kämpade emot könsdysforin in i det sista. Tills det i princip handlade om att avsluta livet eller komma ut.
För åtta år sedan avslöjade Gabriella för sin exfru att hon identifierar sig som kvinna. Exfrun blev besviken och accepterade inte Gabriellas kvinnokläder. Hon ville att de skulle fortsätta att leva som tidigare.
Gabriella jobbade jämt, hon tog busskort och påbörjade ett flygcertifikat. Att ständigt vara upptagen var ett sätt att försöka tränga undan könsdysforin, som pockade på hela tiden.
Hon berättade sanningen för sina närmaste. Mamman blev överraskad, hon hade aldrig misstänkt något, men accepterade det hon fick veta.
– Min syster sa: ”Det gör väl ingenting, du är mitt syskon ändå”. Det var fint.
Gabriella fortsatte att leva dubbelliv ända till 2020. Då var hon 38 år och det gick inte längre att spela ett spel.
– Det äter upp en att inte få leva som sitt rätta jag. Till slut var jag bara ett tomt skal och det fanns bara två alternativ kvar. Att leva mitt rätta jag fullt ut, eller att välja döden. Jag vill ju leva och se mina barn växa upp så jag valde att komma ut offentligt.
Innan Gabriella Lihv flyttade till Harads frågade hon byborna om de skulle acceptera henne.
Gabriella och hennes exfru sa till barnen att de skulle skiljas, och Gabriella berättade för dem varför. Sedan skrev hon ett inlägg på Facebook. Vissa vänner vände henne ryggen, andra visade att de var hennes verkliga vänner, många nya vänner tillkom.
–”Vad har du för sexuell läggning? Vad tänder du på nu?” Jag fick en del nyfikna frågor. Men könsdysfori handlar inte om sex, det handlar om könsidentitet, att vara född i fel kön.
I dag har Gabriella kommit en bra bit på väg med könsutredning och behandling. Näst på tur står bröstförstoring och att slipa ner adamsäpplet. Hon fingrar sig på halsen och säger att det står ut ganska mycket när hon tittar rakt fram.
– Jag hoppas också få tid för underlivskirurgi så snart som möjligt, men kön är lång, säger Gabriella.
Hon har inte bara förändrat sitt liv genom att komma ut som sitt rätta jag, för ett och ett halvt år sedan valde hon att byta landsända och flytta till Harads i Norrbotten.
– Som barn tillbringade jag alla lov i familjens stuga i Jämtland och där lärde jag mig att älska snö och vinter. Jag gillar att åka skoter och att vara i naturen, säger Gabriella som först skrev ett inlägg i Facebookgruppen ”Vad händer i Harads?” för att ta reda på om hon var välkommen till bygden.
”Jag är väldigt sugen på att flytta från södra Sverige upp till Harads. Verkar vara så trevligt och fint.
Då jag är transkvinna tänkte jag höra om detta är några problem i bygden? För där jag bor nu är väldigt HBTQ vänligt. Men vill så gärna bo i Norrland.”
Gabriella blev välkomnad och köpte sitt drömhus av en privatperson som skickade henne ett meddelande på messenger. Det var också oväntat lätt att skaffa ett nytt jobb som långtradarchaffis, sedan hon efterlyst arbete i en grupp för chaufförer.
– Jag blev uppringd av min nuvarande chef från Kalix som först blev ställd av min djupa röst. Han hade sett en tjej som sökte jobb. Men min röst i telefonen var ju manlig. ”Är det Gabriella?” Han blev fundersam. Nästa fråga var: ”Är du transa?”. Jag berättade för honom att jag är transkvinna och sedan pratade vi i två timmar. Bemötandet har genomgående varit positivt, inställningen är att man kör ju inte med könet. Mina chefer och kollegor har ingen erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig.
Så var det inte på en av Gabriellas tidigare arbetsplatser i södra Sverige. Där blev hon utfrusen av några kollegor efter att hon kommit ut. Stämningen blev så jobbigt att hon valde att säga upp sig.
"Det här är mitt andra hem", säger Gabriella Lihv. Hon har kört lastbil hela sitt yrkesverksamma liv. När hon inte behöver lasta eller lossa trivs hon bra med att köra i klänning, som den här dagen när Gabriella kom till jobbet direkt efter en IPL-behandling mot ansiktshår.
I Norrbotten har Gabriella hamnat i ett helt nytt sammanhang och Gabriella säger att hon aldrig mått så bra som nu. Måendet har pekat spikrakt uppåt sedan hon började leva som sitt rätta jag.
I dag är Gabriella aktiv i RFSL Luleå. Hon vill stötta andra transpersoner och har därför valt att vara helt är öppen med sin berättelse.
– Jag önskar att jag själv hade fått mer kunskap om könsdysfori redan som ung. Att prata öppet om det gör det lättare för andra. Det är jättebra att kända personer som Tone Sekelius och Lee, som tidigare var känd som snickar-Björn, berättar om sin resa.
Egentligen gillar inte Gabriella uttryck som ”snickar-Björn”. Hon vill själv inte att hennes ”deadname”, det vill säga namnet hon bar som man, används.
– Den personen fanns egentligen aldrig. Jag har ju alltid varit Gabriella innerst inne.
Gabriella Lihv är engagerad i RFSL Luleå.