Det är en riktig gråvädersdag när vi besöker Sjöfartshuset i Piteå hamn. Vi letar upp Mattias Markström, nu 22 år, på kontoret hos Bottenvikens stuveri som sköter godshanteringen i hamnen.
- Jag hanterar fakturor bland annat. Vi administrerar godshanteringen inte bara här utan också den i hamnarna i Luleå, Kalix och Skellefteå. Det här är ett bra jobb för mig, säger han.
Jobbet passar honom med tanke på att han gick samhällsvetenskaplig linje med ekonomisk inriktning på gymnasiet. Det var efter trafikolyckan som gjorde honom förlamad från bröstet och neråt.
- Jag fick inget direkt sommarlov men kunde börja skolan igen lagom till höstterminens start, efter två månader på sjukhuset i Umeå och nästan en månad på Sunderby sjukhus.
Men vi tar det från början:
Det var den 24 maj 2005. Mattias Markström körde sin Yamaha DT 50 R som han hade fått i present av sina föräldrar. Han hade kommit in i Munksund där han skulle träffa en kompis. Han svängde in på Torggatan efter att ha konstaterat att det inte kom något annat fordon i korsningen. Men han misstog sig. Det kom en lastbil, glassbilen, och Mattias Markström krockade med den.
- Det var en liten kurva i vägen. Jag kanske inte såg. Allt jag kommer ihåg är att jag flög iväg. Sedan blev allt kolsvart. Jag vaknade i ett dike och försökte förgäves sätta mig upp. Jag hade flugit in i glassbilen med huvudet före. Glassbilschauffören sa åt mig att ligga ner och ringde SOS Alarm och mina föräldrar. Efter en stund kom ambulans, polis och räddningstjänst. Mamma och pappa kom också, säger Mattias Markström.
Bruten rygg
Han fördes till Piteå sjukhus och sedan vidare till flygplatsen i Luleå för helikoptertransport till Umeå sjukhus.
- Jag hade brutit ryggen, revben och bröstben, och jag hade fått sprickor i nacken och skulderbladen. I princip hela kroppen var trasig. En vecka efter olyckan upptäcktes det att ena benet var av också, och sjukhuset gjorde en Lex Maria-anmälan. Tack vare att jag hade hjälm så skadades inte huvudet, jag fick inga mentala skador, säger Mattias Markström.
En komplikation i samband med operation av ryggen gjorde att han fick ligga en månad extra på Umeå sjukhus.
- Det blev en infektion i ryggen och jag fick ligga helt stilla i dränage i fyra veckor. Sedan gällde det att få till blodtrycket, jag fick ligga på vippbräda.
Som i dimma
Så följde rehabiliteringen.
- Jag fick lära mig alla vardagliga saker igen. Det var som att börja om, att sträcka sig efter och kunna greppa tag i saker, att lära sig ta på kläderna igen... Jag hade inga muskler. Om du tänker dig att du sitter på en fotboll med benen i luften. Så var det för mig, säger Mattias Markström.
Den första tiden efter olyckan minns han på grund av stark medicinering inte så mycket av. Han levde som i dimma. Hans föräldrar Mari och Mikael turades om att vara hos honom på sjukhuset varannan vecka.
När han började tillfriska fick han mer och mer besök.
Från den ljusa sidan
Han minns med stor glädje hur brorsan Max, farmor, mormor, övrig släkt, vänner, kompisar och inte minst flickvännen Linda Westerlund kom.
- Linda och jag har varit tillsammans i sju-åtta år nu. Hon jobbar på Café Rosenboden i Rosvik. Vi bor i Piteå centrum, säger han.
Mattias Markström är trots det som han har råkat ut för en väldigt entusiastisk människa. Han berättar att han väljer att se allt från den ljusa sidan och göra det bästa av sitt liv. Han påpekar att han inte vill att vi ska göra ett snyftreportage.
Ledsen i början
- Visst var jag ledsen i början. Det är inte roligt att bli förlamad, det innebär en svår omställning i livet. Men jag kan inte älta det som jag saknar i livet. Det ligger inte för mig, jag är en i grunden glad person. Jag ser till allt jag har och allt som jag fortfarande kan göra, säger han.
Att fiska och att titta på sport är två av hans fritidsintressen.
- Trollingfiske är ett roligt sätt att fiska, säger han.
Före olyckan spelade han hockey med Munksunds pojkar födda 1990. Han var forward. Det trivdes han med.
På frågan om det är något som han verkligen kan sakna och önskar att han fortfarande skulle kunna göra svarar han:
- Det skulle vara att åka skridskor, att kunna glida på en is någonstans igen.
"För mig är det normalt"
Sedan tillägger han:
- Men jag är inte ledsen över att jag inte kan det. Jag lever ett bra liv och när det uppstår problem så hittar jag sätt att lösa dem. Det viktigaste är att man har vänner och mår bra.
Han berättar om sin bil med automatväxel, handgas och handbroms.
- Andra människor tycker att det verkar svårt med en sådan bil men för mig är det normalt och det enda sättet att köra som jag provat på.