"Att sitta på motorcykeln är ren meditation för mig"

33-åriga Kristina Lindström har länge haft en dröm att ge sig ut på ett stort äventyr. I dag är hon mitt i det.  
Den före detta HR-koordinatorn lämnade Boden den 20 augusti och hon kommer att vara ute under ett helt år. 
Vägen kantas av upplevelser – och äventyr. 
När Norr Media når henne är hon i södra Turkiet där hon får låna en lägenhet som hennes bästa väninnas föräldrar har. 
– Nu laddar jag batterierna och andas ut. Samtidigt som jag förbereder mig för Mellanöstern, säger hon. 
Bara resan genom Sverige var en pärs i sig. 
- Jag körde i ruskigt väder och campade varje dag så det var ganska tufft att köra i regnet. Men det var som det var. Och det gick det också. Allting går. Det resulterade dock i att jag blev sjuk och tvingades ligga still i Karlskrona under en vecka för att bli frisk. Men det är en del av äventyret och jag ser det som bränsle i systemet. Man blir starkare, berättar hon. 
När vi når henne är hon i södra Turkiet där hon får låna en lägenhet som hennes bästa väninnas föräldrar har.
Du ger dig tid att njuta också?
– Ja, absolut. Det här är mitt livs resa.
Idén att göra den här resan föddes 2016 när hon körde motorcykel i Vietnam och Kambodja. 
– Därifrån startade det här. Jag tänkte ”gud, jag kan ju göra en ännu längre resa”. Sedan har jag sparat pengar i fem, sex år. Och nu är jag här. 
Hur många länder har du passerat så här långt?
– Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. Vad blir det? Sex länder så här långt. 
Och nu?
– Nu blir det Irak, Jordanien och Saudiarabien. Eller så blir det Irak och Kuwait. Sedan väntar Förenade arabemiraten, Dubai och därefter färja över till Iran. Därifrån blir det vidare till Pakistan och sedan Indien. 
Och slutmålet?
– Jag avslutar resan i Nepal. Jag flyger tillbaka själv och skickar sedan hem motorcykeln, antingen med flyg eller så med ett fartyg. 
Vad är det vackraste som du har upplevt under resan?
– Det där är en så svår fråga. En av de mest minnesvärda dagar var i Transsylvanien i Rumänien. Jag körde en offroadväg i bergen och den sträckan var det vackraste som jag har upplevt på väldigt länge. Och alla människor i Rumänien också. Otroliga. Underbara och snälla.
 Något annat minne?
– Kappadokien (region i Turkiet). Otroligt vackert. Och läckert med alla luftballonger som svävade över landskapet. Sinnessjukt. 
Hur mår rumpan efter så många mil på sadeln?
–Ja, du. Det får bli många stopp för jag har ju inte skönaste sitsen. Så det känns i rumpan (skratt). 
Vad har varit det mest påfrestande så här långt?
– Jag anpassar mig snabbt till det här livet. Det mest påfrestande var nog separationsångesten. Att lämna familj och vänner bakom sig. Det har väl varit det jobbigaste. Men jag är van att köra motorcykel, van att resa och van att campa. 
Och det mest skrämmande?
– Det var väl när jag skulle volontärarbeta på en hästfarm i Kappadokien mitt i centrala Turkiet. Jag reagerade på att han som drev farmen drack mycket alkohol. Men jag hoppades att han skulle kontrollera det. Han hade precis separerat och det var rätt smutsigt så det var inte så som det hade beskrivits. 
Vad hände?
– Han kom hem en fredag och stank sprit och hade ett ändrat beteende. Då visade det sig att jag hade glömt att släcka lamporna i stallet så batteriet var tomt. Då tvärvände hans humör. Han blev helt vansinnig. Jag blev riktigt rädd och gick till mitt rum. Han följde efter mig och fortsatte att skrika och spotta. Tack gode gud gick han ut ur mitt rum och satte sig i sin bil och åkte till stan. Så jag tog alla mina grejer och satte mig på hojen och stack därifrån så fort som jag bara kunde. Då var jag riktigt rädd.  
Vad känner du nu när du blickar tillbaka på allt?
– Skönt att allt ändå gick bra. Sedan måste jag tillägga att jag älskar Turkiet. Det är viktigt att inte döma ett helt land. En sådan här grej hade kunnat hända vartsomhelst i världen. 
Var är det bästa med att vara ute så här?
– Åh. Friheten. Att sitta på den här motorcykeln varje dag, det är ren meditation för mig. 
Finns det något som du har saknat under din resa så här långt?
– Perkulatorkaffe (skratt). Det är så gott. Men utöver det är det familjer och vänner. 
Går det att följa din färd på sociala medier?
- Javisst. Söker man på Krikkosadventures på antingen Instagram eller Youtube så kan man hänga med när jag åker in i Mellanöstern.