David Ström, Luleå, var på mission i Afghanistan maj-november 2009. Den 11 november var han och de tre kollegorna Peter Kero, Mikael Thorén och Robin Hedlund tillsammans med en afghansk tolk ute på patrull. Cirka 40 kilometer från staden Mazar-e-Sharif exploderade en hemmagjord bomb under deras terrängfordon, en Galt.
David Ström, 42, tjänstgjorde i Fortsättningsstyrka 17 som granatgevärsskytt och gruppsjukvårdare 2009. Den 11 november var han på patrull. Terrängfordonet sprängdes när det körde över en hemmagjord vägbomb. Den afghanska tolken dog och de fyra svenska soldaterna skadades. David Ström, Luleå, och Peter Kero, Tärendö, allvarligast.
David Ström har inget minne av explosionen då han slogs medvetslös på grund av trauma mot huvudet. Han vaknade upp på sjukhus i Uppsala. Han ådrog sig svåra skador i ena benet och ryggen. Rehabiliteringen tog sammanlagt tre år.
Under den tiden började han jobba på sitt gamla hemmaförband i Arvidsjaur, där han gjorde lumpen. Han hann bara jobba några veckor så gick benet av igen och han tvingades till nya operationer.
– Jag fick börja om igen efter 1,5 år. Det var en tung period i mitt liv.
När han till slut blev friskförklarad började han på I 19 i Boden. Han sökte sig därifrån och började studera statsvetenskap parallellt med att han utbildade sig till reservofficer. Nu jobbar han på Länsstyrelsen.
David Ström jobbar nu på Länsstyrelsen som handläggare inom civilt försvar på enheten för samhällsskydd. "Jag planerar för totalförsvaret i Norrbotten. Det är mycket givande."
När David Ström tittar tillbaka på missionen i Afghanistan minns han den som att de gjorde något bra, att de besparade befolkningen och biståndsarbetarna lidande, som de annars utsatts för om de inte hade varit där.
– Vi stod för säkerheten i den norra delen av Afghanistan. Det var en tillfredsställande upplevelse. Vi fick se mycket elände och råkade ut för saker så klart. Sådant bär man alltid med sig. Jag har mina ärr.
David Ström har 19-procentig invaliditetsgrad. Han har stelopererat en kota i ryggen och problem med nedsatt rörlighet i det skadade benet. Före olyckan idrottade han mycket. Förra sommaren började han spela fotboll igen, men skadade då hälsenan.
Han följer nyhetsrapporteringen om Afghanistan.
– Man reagerar när man känner igen ortsnamn som Sar-e-Pol, Sheberghan och Mazar-e-Sharif, ställen vi varit på. Man känner att situationen är tillbaka igen till där den var före insatsen påbörjades. Sedan är man överraskad att det gått så fort. De har tagit över på så kort tid.
Han tror inte att det finns andra alternativ än militär intervention och att FN stannar kvar.
– Vi vet inte vad talibanerna tar sig för. Det fanns en anledning till att världen gav sig in där, etnisk rensning och terrorn de höll på med. Förhoppningen är att de nu lyssnar på omvärlden, men det är väl ganska osannolikt att de skulle tolka Sharialagarna på annat sätt än de gjort tidigare.
– Jag såg att de vill ha kvinnor i regeringen, men jag har svårt att tro att det blir en positiv utveckling för kvinnorna. Talibanerna är ingen homogen rörelse. Det finns de som är liberala och de som är mer bokstavstroende.
Avgörande är därför vilken falang som är starkast.
David Ström kommer från Mälardalen, men har blivit Norrbotten och Luleå trogen. Hans döttrar är tio och sju år. Han har berättat för dem att han varit med i krig och satt i en bil som sprängdes. "Nu kan de förstå och jag är hjälptränare för yngsta dottern som spelar fotboll. Barn är så ogenerade så när de ser benet frågar de vad jag gjort. Jag förklarar, men väljer naturligtvis mina tillfällen. Jag är öppen med vad jag varit med om. Jag tycker att vi veteraner har något att berätta."
Från början var det av humanitära skäl som Sverige begav sig till Afghanistan. Sedan fanns det även andra aspekter ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, menar David Ström.
– Vi är ett litet land och hjälper andra för att få hjälp själva. Att vi nu lämnat landet beror inte bara på Sverige, utan när de stora nationerna lämnar kan vi inte vara kvar. Sveriges ansvarsområde i Afghanistan var ungefär lika stort som Norrbotten och i styrkan deltog 500-600 soldater.
Fem soldater har dött under den svenska insatsen, ett 30-tal har skadats fysiskt och många psykiskt.
David Ström berättar att de är flera i plutonen som försöker träffas någon gång varje år.
– Vi hörs av och vi ses. Vi hade tioårsjubileum i Boden för två år sedan. Det var jättekul. Vi känner ju varandra och det är skönt att kunna ventilera saker som man inte kan prata om med kompisar hemma.
Erfarenheten i Afghanistan gav David Ström perspektiv. "Vi har det väldigt bra i Sverige, särskilt här i Norrbotten. Jag trivs och är nöjd med mitt liv i dag. Jag har två döttrar, som får bo på ett av de bästa ställena i hela världen."
Kvar i Afghanistan finns hundratals människor som varit anställda av svenska Försvarsmakten, däribland tolkar.
Har Sverige en skyldighet gentemot tolkarna?
– Ja, med tanke på hur viktiga de har varit för det svenska arbetet. Vi har gjort dem till måltavlor. Jag och tre andra veteraner skrev en debattartikel om det 2013. Då var det en annan regering, men vi fick inget gehör. Nu förstår jag att det kan bli svårt att hitta dem. Synd att vi väntade så länge. Om det går att lösa nu är det konstigt att man inte gjort det tidigare.
Har vi svikit Afghanistan?
– Inte Sverige, men omvärlden. Vi borde ha varit säkrare på att det skulle gå när vi lämnade än vi var.
Var omvärlden naiv?
– Ja, man kanske var naiv när man gjorde ställningstagande att skicka trupp dit. Går man in i ett land som Afghanistan får man vara beredd på att stanna, inte bara 20 år, utan kanske 40. En hel generation måste växa upp i stabilitet för att det ska ske en förändring. Det tar tid.