Christina Nordmark har inget minne av sin pappa medan han levde.
– Han dog några dagar efter min två-årsdag och det har jag fått veta nu ganska nyligt. Jag har inte bläddrat i dagböckerna på det viset, att jag sett det tidigare. Min mamma ville aldrig berätta om honom. Så jag vet inte mer om honom än Claes.
Hennes pappa var 26 år när han dog.
– Han skrev sista gången den 26 oktober 1947 och dog i maj året därpå. Han var nog ganska risig då. Morbror säger att det var strax efter som medicin och vaccin började komma mot tuberkulos, så det är trist att han inte fick vara med längre, säger Claes Nordmark.
Det är Christinas storebror Guy som har dem bevarade.
– Han fick dem av vår mamma. Hon gav dem till honom på 1990-talet, säger Christina.
De är ett tidsdokument. De innehåller allt från vardagsbetraktelser, tidningsurklipp till uppgifter om vädret och referat av schackpartier.
Claes visste att de fanns, men det var inte förrän han och hans sambo besökte släkten i Finland förra året, som han började läsa dem.
– Jag blir väldigt berörd. Det är känslomässigt. Jag har inte haft någon relation till morfar, utan bara sett foton. Han skriver om mamma, så det är speciellt.
När han läser tidningsurklippen får han reda på saker han inte visste, som att nazister försökte återta makten i Tyskland.
– Tusentals brittiska och amerikanska soldater slog ned det. Man vet ju om de stora penseldragen, men inte detaljerna. Jag hade heller ingen aning om att Tyskland skulle ge en tredjedel av sin flotta till Storbritannien. Morfar var uppenbarligen samhällsintresserad.
Andra världskriget är något helt annat för finländarna än för svenskar. En kusin till Christina som bor i byn Bromarv, varifrån hon kommer, har sagt: ”Hade inte våra pappor dragit ut i kriget och försvarat landet hade vi nog inte suttit här idag”.
Och utan dagböckerna hade Claes inte känt sin morfar alls. Så på ett sätt så är det först nu han har börjat lära känna sin morfar och Christina sin pappa.
Det framgår av dagböckerna att han var noggrann.
Hur du fått det av honom?
– Av mamma så har jag fått struktur och av pappa energi, så ja det verkar så, svarar Claes.
En bisak kanske, men ändå viktig sådan, är hur Claes mamma hamnade i Boden. Hon berättar att hon var sportintresserad och åkte slalom. 1967 semestrade hon första gången i Riksgränsen. När hon var där för tredje gången träffade hon Roger Nordmark. Han studerade på den tiden på GIH, Gymnastik- och Idrottshögskolan, och gick en vinterutbildning.
De behöll kontakten och Christina flyttade 1971 till Boden.
Hon skriver själv dagbok sedan 27 år tillbaka. Claes och hans bror var då unga och hon har bland annat skrivit om matcher de spelade, men det var hennes man som började skriva.
– Det var en barndomskompis till Roger som hade en sådan här och när jag fyllde år fick jag en likadan. Första dagarna skrev Roger vilka fåglar han hade sett, men då tänkte jag "hej och hå" och på den resan är det, säger Christina.
Hon tycker det är roligt att gå tillbaka och se vad de gjorde i fjol eller hur de firade jul för 15 år sedan.
Claes skriver inte dagbok, men funderar på att skaffa en likadan som hans mamma har och skriva några rader varje dag före sängdags.
Det sista som står skrivet i Rolfs dagböcker är "Dum spiro spero". Det betyder "så länge jag andas, hoppas jag".