Kerstin är pensionär och har varit beroende av alkohol många år. Hon har haft perioder av nykterhet och att hon nu bestämde sig för att ta tag i sitt beroende beror helt enkelt på att hon inte orkar dricka längre.
– Jag börjar bli gammal och vill komma på fötter, men känner mig inte så stark just nu.
Hon berättar att hon fick vara på Strandgården i Luleå i fyra månader, men flyttades därifrån till ett vandrarhem.
– Där har jag bott i över två månader. Jag trivdes jättebra på Strandgården. Sedan jag flyttades därifrån har det inte varit någon uppföljning. Jag tycker inte att jag får hjälp.
Hon har svag ekonomi på grund av skulder hos kronofogden, vilket också medför bekymmer att få egen bostad. Hon betalar skuldsanering, magasinering av kläder och andra tillhörigheter. Kerstin upplever sin tillvaro som strulig. Därför går hon till LP-huset i Boden när de har öppet. Det är ett stöd. Där har hon bland annat kontakt med Greger Björklund.
Han har jobbat i LP-verksamheten i 28 år och är regionansvarig för Norrbotten, Västerbotten och Lappland vid LP Riks.
– Jag bygger verksamheter som den här i Boden och har varit med och startar verksamheter för människor som lever i ett drogberoende i Luleå och Piteå.
Under sina år i LP har han märkt att män lättare och fortare får stöd än kvinnor.
– Stöd från samhället, alltså kommunen, är väldigt viktigt för en person i Kerstins situation. Motivation är en färskvara och vill man ha hjälp ska man få det. Tyvärr är det inte så enkelt idag. Har man misslyckats några gånger så hamnar man lite utanför. Det blir nästan som en bestraffningsprocess, säger Greger Björklund.
Som en jämförelse, säger han, att ingen på ett sjukhus skulle neka att gipsa en person som för fjärde gången kommer in med ett benbrott.
Greger Björklund anser, att även om man har ställt till det några gånger så har man fortfarande den mänskliga rättigheten att komma in i värmen igen.
– Men det fungerar inte alltid så. När man visat att man kämpar med sitt beroende så ska man få ett boende. Sedan om man behöver ett stöd så ska man få även det. Man kan ställa krav på Kerstin, att till exempel ta antabus. För det blir ett stöd för henne.
Han berättar att han varit stödperson för många genom åren.
– Jag har varit med om många som levt som Kerstin, fått bo hos kompisar, varit inne på något vandrarhem en tid och varit på Länkarna i Luleå. Men just att få en egen lägenhet och känna att det här är "min nyckel och mitt hem". Det ger en självkänsla, att man är värdefull och att "jag är värd det", få det ansvaret och att det är på riktigt.
Greger Björklund uppger att det även är lite olika hur kommunerna jobbar.
– Jag tror att kommunen vill kolla mig, säger Kerstin.
– Det är naturligt, att man kräver en motprestation, att man börjar en tillnyktring och klarar det. Att ordna en lägenhet till en som är i ett missbruk, det blir kaos. I Kerstins fall handlar det om att ge henne en övergångslägenhet. Det blir en morot, tillägger Greger Björklund.
En viktig bit, tillägger han, är att man får en och samma handläggare på kommunen. Kerstin berättar att hennes har gått i pension.
– Hon var jättefin. Jag kunde prata om allt med henne, säger Kerstin.
– Ja, och hon kunde säga nej. Att ha en och samma socialsekreterare är viktigt för att man då lär känna varandra. Kommunikationen blir mycket bättre. Jag har varit med om personer som haft nio olika socialsekreterare under ett år och det är inte hållbart., säger Greger Björklund.
Nu har Kerstin kontakt med tre socialsekreterare men tycker inte kommunikationen med dem fungerar lika bra.
Så som hennes situation är nu känner hon att det inte behövs så mycket för att allt ska känns jobbigt och hopplöst. Även om hon helst skulle vilja ha en egen bostad, så trivs hon på vandrarhemmet. Nu måste dock flytta ut därifrån i december på grund av tävlingar i stan fyra dagar.
Bostadsbristen är ett bekymmer. För det drabbar många fler i Kerstins situation.
– Bodenbo som tillhör allmännyttan har tagit bort den sociala delen i sin verksamhet och det tycker jag är illa gentemot våra brukare och då kan sociala inte göra sitt jobb ordentligt för att det inte går att hitta lägenheter. Många hamnar i Kerstins situation och känner sig värdelösa, att de inte duger, säger Greger Björklund.