Vivianne Forsman är gift med ungdomskärleken Hasse. Tillsammans har de två vuxna söner och fem barnbarn. Först fick hennes man tjocktarmscancer och när han tillfrisknat var det Viviannes tur att drabbas.
– Jag har aldrig tänkt att livet är orättvist. I stället tar jag en dag i sänder. Jag fyller snart 65 år och har haft ett bra liv. Jag kan lika gärna dö i en bilolycka som i cancer.
Upptäckten av bröstcancern kom plötsligt. Hon låg i sängen och lekte med pudlarna Jambo och Isak när den äldre dvärgpudeln trampade på hennes vänstra bröst.
– Det gjorde otroligt ont, men jag tänkte att det går över. När smärtan inte försvunnit på några dagar ville min man att jag skulle ringa läkaren.
– Jag tvingade honom på en undersökning annars hade hans cancer aldrig upptäckts. Så han tyckte det skulle gällde samma för mig.
Vivianne fick göra en mammografi men först efter ett ultraljud upptäcktes " förändringen".
– Ja, det säger ju aldrig ordet cancer. Sedan gick allt väldigt snabbt.
Efter läkarbesöket hos kirurgen fick Vivianne den 11 september förra året beskedet att hon har cancer i det tredje av fyra stadier. Cancern i vänster bröst hade spridit sig till lymfkörtlarna.
– Märkligt nog blev jag varken rädd eller överraskad utan jag tänkte bara " vad fasen" jag klarar det här".
Hon bad att få operera bort bröstet vilket gjordes.
– Jag fick också frågan om jag ville ha strålning. Vem tackar nej till det? Jag lärde känna en sjuksköterska i Umeå. Hon tog inte hela cancerbehandlingen och sade åt läkarna att de fick göra vad de ville. För hon ville inte veta.
Till skillnad från Vivianne. Hon för egen dagbok om sin cancer och vilka mediciner hon äter. Vivianne kommer ta tabletter flera år framåt för att förhindra att cancern sprider sig.
– Jag fick bli lite arg också. En av mina cancermediciner gör det lättare att få livmodercancer. Före jag börjar ta den ska man ta cellprov. På vårdcentralen får jag inte komma förrän jag fyllt 65 år till hösten. Annars skulle personalen bli prickad svarade kvinnan där. Så jag fick ringa Sunderbyn.
Hon skakar på huvudet. Efter alla giftdoser och strålningen på Regionsjukhuset i Umeå har hennes hår börja komma tillbaka.
– Min man har fått klippa mig redan en gång. Först såg jag ut som en kiwi. Nu kan jag faktiskt känna hur det blåser i håret vilket är en härlig känsla.
Hennes cancerläkare tyckte att Vivianne skulle sätta på sig en peruk. Hon vägrade.
– Då kan du ju inte gå och handla sa min läkare. Det kan jag väl visst.
Även om Viviannes tuffa igelkottshår väckte lite nyfikenhet.
– Jag åkte och handlade nyligen och i affären mötte jag en liten pojke. Han vände sig om flera gånger och tittade på mig hela tiden. Sedan sa pojken högt till sin pappa: "Hon ser konstig ut den där".
– Pappan försökte fösa bort pojken så han inte skulle säga något mer.
Hon skrattar väldigt gott åt den dråpliga händelsen.
Du har ett gott humör?– Ja, för jag tror inte det blir bättre av att jag gråter. Då måste det vara bättre att skratta.
Hon erkänner att hon har nog aldrig gråtit. Inte ens när hon fick sin cancerdom.
– Jag minns att min äldste son sa till mig när det hänt något svårt: "Mamma du är en hårding. Jag har aldrig sett dig gråta" och jag har nog aldrig det. Jag tror mer att man bearbetar smärtan och sorgen inombords istället på något vis.
Förutom kampen mot cancern så är Vivianne Forsman en flitig debattör på Facebook. Där för hon sin egen kamp mot nazismen och rasismen.
– Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD). De sitter redan på flera platser som är bokade för SD ute i hela Sverige. NMR står utanför skolan i Ludvika och raggar elever, det är ju för hemskt.
Det som förvånar henne som socialdemokrat är att så många arbetare inte har genomskådat SD.
– De kan inte ha läst deras partiprogram. Jag får mycket kritik för att jag skriver på FB om nazisterna för många anser att jag inte ska ge dem uppmärksamhet. Så ser inte jag det. Jag säger som Martin Luther King att " den yttersta tragedin är inte de onda människorna brutalitet utan de goda människornas tystnad".
Vivianne anmälde sig till och med på SDs hemsida. För att kunna få en diskussion. Men hon blev utkastad.
– Jag får ofta hotfulla kommentarer från nazisterna. En gång fick jag ett meddelade där de stod att de visste var jag bodde. Men jag är inte rädd.
– Nazisterna på nätet säger att de är så less på mig och nu får jag sluta diskutera. För jag ska alltid ska ha sista ordet. Det är då sant, säger Vivianne.
Diskussionen med nazisterna gör att Vivianne håller uppe stridshumöret.
– Ja, jag blir så arg. Det är bra för blodomloppet men kanske inte för blodtrycket.
Hennes humör pendlar upp och ned under dagen. I bland vill hon inte träffa någon.
– Nu är det många som tror att jag är frisk. Men nu kommer cancertröttheten och den går inte att sova bort.
Vivianne vet att det är de dagliga skratten och humorn som håller henne uppe. När något är galet eller tokigt brukar hon numera säga att " det är sjukdomsbilden".
– Min man Hasse började med det när han fick sin cancer. Så nu säger jag också samma sak. När maken frågar om jag vill göra lunch, säger jag att jag inte orkar och att det ” är sjukdomsbilden".
– Man måste ju kunna våga skämta, trots allvaret. Det är det som gör att jag orkar kämpa.