I sommar börjar Susann Jonsson, 52, sitt nya jobb som VD på Boden Event och nu är det dags att summera de sex åren som gått på Filmpool nord.
– Jag känner att jag är färdig här. Jag fick ett tydligt uppdrag av styrelsen när jag tillträdde 2012 och när Filmpool nord under hösten 2017 vann priset för årets varumärke på Luleå business award så började tankarna på framtiden gro när jag körde hem på natten. Priset var ett tydligt tecken på att uppdraget som jag åtagit mig var i hamn, säger Susann Jonsson.
Att återvända till Stockholm där hon bott i 20 år av sitt liv var inget alternativ. I stället dök jobbet på Boden event upp som kändes lockande.
– Jag har ju gjort Stockholmracet så att återvända dit var helt ointressant. Istället vill jag göra något intressant i Norrbotten och jobbet i Boden känns attraktivt för att det är ett oskrivet blad, det är en helt ny tjänst som jag kan vara med och utforma. Och jag är jätteglad och stolt över det jobb jag lämnar.
Formellt är sista arbetsdag den 21 maj, men innestående ledigheter kan leda till att hon lämnar i slutet av april. Som avgående VD har hon ställt in resor och ser istället till att avsluta det hon har igång på kontoret.
Vad är du mest nöjd med under dina år som VD?– I stort är jag nöjd med att vi lyckades hänga med i klivet in i tv-drama-eran. Det är inte självklart att man kan göra ett sådant skifte. Och det manifesteras på något vis att vi i år inte har på gång någon långfilm för biograf. Nu tycker jag inte att det är önskvärt, det hade varit bra att ha någon sådan på gång också. Men nu ser branschen ut som den gör. Och det är ju publiken, du och jag och vi som styr. Vi verkar kunna se hur många tv-serier som helst. Det går inte att göra långfilm för biograf om ingen går och ser den och det är lättare i dag att finansiera en tv-serie än en långfilm för biograf.
– Sedan är det positivt att det både sysselsätter folk i länet och att det skapas långa inspelningsperioder här, så jag gott hopp om framtiden. Förra året kom exempelvis Lars Persson från Luleå in på regilinjen på Skandinaviens finaste filmskola i Köpenhamn. Det är riktigt bra gjort och han lyckades ta sig igenom nålsögat där de bara tar in fyra studenter vartannat år. Även om det är hans förtjänst så har vi på Filmpool nord bidragit genom att skapa möjligheter för honom att odla sin talang. Vi har också två andra unga talangfulla filmare i Jon Blåhed och Jimmy Sundin som debuterar med sin dokumentärlångfilm i ett porträtt av Maj-Doris Rimpi.
– Jag brukar beskriva Filmpool nord som en ”glokal” aktör, vi har ett fäste i den lokala myllan och det är här vi hämtar allt, men så mycket av det vi gör blir en angelägenhet på en global arena. Bättre kan det inte bli.
Ni har också fått kritik från filmarbetare i länet för att regionala filmare inte får samma stöd och att filmen i länet är på väg att dö ut?– Ja, det är väl en av de större överdrifterna jag hört på mycket länge. Mitt svar på det är att vi aldrig kanaliserat så mycket av sina resurser på hemmaplan som vi gör i dag. Inte minst eftersom vi just nu har ett stort tv-projekt i Björkliden där många lokala filmarbetare jobbar. Just nu har vi på kontoret kort- och dokumentärfilmare som under dagen träffar folk från Filminstitutet och SVT. Många av dem är påtagligt unga. Så att filmen är på väg att dö ut känner jag inte, säger Susann Jonsson och fortsätter:
– Vi har ju ett uppdrag att se till att det spelas in film i länet. Men vi kan inte heller finansiera en hel film så om du kommer till oss med en idé som inte får finansiering fullt ut så kan vi inte göra något mer, något socialt uppdrag har vi ju inte. Som filmarbetare kan du i många fall bygga upp ditt cv genom att jobba dig uppåt, men det gäller inte alla funktioner. Där behöver du en utbildning och då är det bra att som exempelvis Lars Persson flyttat till Köpenhamn för att studera, för han kommer ju att komma tillbaka för att göra film här och kan ta del av finansieringen av sina projekt.
Vilken är din egen favorit av allt ni har producerat under åren som du jobbat här?– Oj, vad svårt. Det vore nästan tjänstefel av mig att ha några favoriter. Däremot kan jag ju säga att tv-serien Midnattssol har haft stor betydelse för oss. Den fick ett stort genomslag internationellt och har visats i många länder, nu senast i USA. Det har fått till följd är att andra producenter har hört av sig. I Storbritannien har man skapat ”Arctic crime” som ett label för kriminalserier och den är vi med och fyller. Det är fantastiskt!
Susann Jonsson menar att Midnattssol blev milstolpen för att det nu görs fler tv-serier i Norrbotten.
– Vi diskuterar just nu en ny tv-serie som kommer att spelas in här som är i ungefär samma storlek som också kommer få stor internationell spridning. .Tyvärr kan jag inte berätta mer än så om det än. Vi har också just nu Felix Herngren uppe i Björkliden som spelar in en ny komediserie. Den inspelningen hade nog inte kommit hit om det inte vore för Midnattssol. Det är ett roligt trendbrott för oss. Jag brukar säga att man kan komma hit för att dö på ett spektakulärt sett, och då känns det helt rätt att göra en komedi i samma miljö.
Till sommaren börjar hon ett nytt liv arbetsmässigt då hon går in i rollen som ny VD för kommunala bolaget Boden event.
– Jag har lämnat filmen förr och är inte en särskilt sentimental person. Jag sade upp mig från Filminstitutet 2002 och var borta från filmbranschen i tio år innan jag började här. Jag har gjort det bästa jag kunnat och det är ett utmärkt tillfälle att lämna. Och det är bra förutsättningar och ett riktigt bra gäng som jobbar kvar här. Jag tror det kommer gå bra att rekrytera, det är ett guldjobb så ”Ha så kul” säger jag till den som kommer..
– Min nya tjänst är än så länge ett oskrivet blad. Men det finns en beredskap att göra nya saker på ett nytt sätt och det tilltalar mig. Men att det blir en blandning av både kultur och idrott är ju klart. Bilden av mig utåt är att jag är en kulturtant och det är jag helt bekväm med. Men jag är också grymt idrottsintresserad. Hittills har jag varit mest basketnörd, men känner på mig att jag även kommer att gilla handboll också.
Privat lever du ett pendlande liv?– Ja, och det är min livlina. Vi hade en övernattningslägenhet som jag aldrig var i så den gjorde vi oss av med. Jag trivs i min bil och timmen då jag sitter själv i bilen värdefull. Jag hinner sortera och reflektera. Lyssna på böcker och sjunga. Så jag tycker inte att det är jobbigt, för mig är det en bra förutsättning för att klara en intensiv arbetsdag. Men så jag har också en livssituation utan småbarn som gör att jag klarar det.
Hemma är huset i Hovås norr om Råneå. Det är här hon bor tillsammans med sambon Andreas Hoffsten sedan flytten tillbaka norrut.
– Min sambo var med och anställde mig i på Filminstitutet 1989. Hans återkommande roliga historia om mig var att han insisterade på att den personen som skickat in ansökan på ett gult barnbrevpapper antingen är helt rätt eller en katastrof. Och så lägger han alltid till att han ännu inte vet vilket som stämmer. Jag skickade in en intresseanmälan precis innan jag for iväg på en semesterresa i Italien och det brevpappret var det enda jag hittade, berättar hon och skrattar.
Har du något råd till din efterträdare?– Jobba inte ihjäl dig! Jag har varit nära så många gånger. Det här är ett arbete som aldrig tar slut. Det är inga problem att bli kvar på jobbet dygnet runt. Det är ju bakom kulisserna som ett administrativ och byråkratiskt arbete görs som lätt slukar tid. Dessutom så behöver man presentera resultatet av det vi gör och möta publik och gäster när filmen är klar. Den här dagen är ett exempel, jag kommer inte vara hemma förrän efter tio ikväll. Vi har gäster från SVT, filminstitutet och fem nya kortfilmer ska visas på Royal inför publik och det kan lätt bli 12–14 timmar. Min man har många gånger ätit middag med mig vid 21-tiden. Så mitt råd till den som tar över är att skaffa sig en strategi och behåll makten över kalendern. Jag planerar halvårsvis då jag lägger in lediga dagar där jag inte får boka in jobb. Det är förrädiskt att jobba med det som är kul, för det är inte säkert att man känner att man börjar köra på fälgarna. Men så har jag också valt att leva helt utanför filmvärlden privat. Det har varit väldigt skönt.
Får du mycket respons från allmänheten?– Ja, det är två typer av input jag får och de är bara positiva. Det ena är att man bryr sig om vad vi gjort och visats på tv, det finns ett stort engagemang. Nummer två är att man vill veta hur man gör för att vara statist. Ibland brukar jag kalla norrbottningarna för våra extra filmarbetare. För det dyker upp så många olika situationer som behöver lösas och här finns en stor hjälpsamhet i såna saker. Visserligen kan de nog tycka att filmfolket är lite konstiga ibland, men man ställer ändå alltid upp och fixar det. Allt sånt är mycket lättare här än i storstäderna.
Vilka är dina bästa minnen?– Det har varit kul att få plocka upp Jägarna på banan igen. Det är ett kärt återseende, och var självklart att göras här, och när Lassgård dessutom tackade ja blir man varm i hjärtat. Det ser riktigt bra ut och det kommer på C-more och TV4 i höst.
– Ett annat fint minne är från galapremiären av Midnattssol i stadshuset Kiruna. Dels för att det är ett av de vackraste offentliga rummen i Norrbotten, dessutom med vetenskapen att det var sista gången vi som var där med den typen av tillställningar. Det var verkligen en fin kväll.