"Jag går genom livet och tycker det är ganska trevligt"

Hon har nära till skratt och skämt. Möt Katarina Palm, född 1961 i Jokkmokk. Här berättar hon brottstycken i livet och vad hon tycker om kärlek, politik, kyrkan och att hon snart ska bli mormor.

Katarina Palm förklarar att det inte finns någon exakt tidpunkt när hon märkte att andra tyckte hon var annorlunda.

– Det växte fram. Jag hade föräldrar som inte gjorde en så stor sak av det. Om man pratar med släkten kanske man får en annan bild, att mamma och pappa var jätteledsna.

Hon blev själv medveten om det när hon började på sjukgymnastiken på Bodens Centrallasarett. Katarina har berättat om sin barndom i boken "Livet i en CP-hjärna". Där beskriver utanförskapet på mellanstadiet även om hon inte kände sig mobbad. Fast jag funderar på om det inte var mobbning när läraren efter uppvärmningen på gymnastiken lät Katarina gå in i omklädningsrummet och ensam öva med en boll när de andra eleverna gjorde saker hon inte kunde delta i.

– Att vara i omklädningsrummet var ett sätt för läraren att se till att jag fick ut det mesta möjliga av träningen med boll. Alternativet hade varit att sitta på bänken och se de andra ha olika bollspel, förklarar Katarina Palm.

Hon kände sig dock ensam i klassen.

– Jag hade andra kompisar hemma och i de högre klasserna. Jag var ett år äldre än de andra eleverna i min klass. Naturligtvis påverkade mig, men jag vet inte hur.

Första åren av skolgången gick hon på Gammeläng i Boden med andra elever som hade rörelsehinder. Sedan gick flyttlasset till Luleå.

– När jag började på Västra skolan flyttades jag över till en ny värld. Jag var ju inte dum, utan fattade att alla där var gående, men för mig var det en ny värld. Jag kände att jag utvecklades.

– Att jag kommit så lång att jag fick gå i en vanlig skola. Alla på Gammeläng hamnade inte på en vanlig skola. En del fick gå i särskolan.

För henne var rullstolar, käppar och hörapparater normalt. Hon hade ingen annan erfarenhet när hon började på Västra, men säger att lärarna stod som fågelholkar när hon kom dit. I efterhand har hon fått veta att föräldrar till en del elever ifrågasatte varför man satt henne i en vanlig klass.

Så kom högstadiet och eftersom jag och Katarina tillhör samma generation minns jag de där V-byxorna hon berättar om i sin bok. De gjorde att hon med sin obalanserade gång ramlade sig igenom högstadiet, men precis som för andra var det viktigt att klä sig enligt modet.

– Ja, det var väl det, men jag var inget modelejon.

Även om tanken var god många gånger hos de vuxna så blev det fel ibland och det som kunde ha underlättat Katarinas tillvaro blev aldrig gjort. Som på våren när det var snorhalt. Då kunde hon bli stående långa stunder i isande kyla när hon tvingades hålla fast sig i ett staket för att hon var rädd för att ramla på väg hem från skolan. Skoltaxi hade underlättat.

– Samtidigt är det så att man inte vill vara annorlunda, det vill ingen elev. Skulle jag då som första elev med funktionshinder, för så kändes det, dessutom komma dit i taxi? Kanske borde skolan gått in och beslutat om åtgärder för att underlätta för mig. Men då var det så, vilket det är fortfarande, att det var föräldrarna som var tvungna att ta tag i saker för att något skulle hända.

Tonåren kom. Puberteten med den och intresset för killar, men på frågan när hon blev kär första gången svarar Katarina att det var Magnus på lekis.

– Det har varit så många gånger, säger hon och ler.

Vi pratar om den stora kärleken.

– Det måste ju vara Kalle. Den kärleken har hållit så länge, men jag tror inte på den "stora kärleken". Det är ju löjligt att det bara skulle finnas en. Jag hade en kompis som var tillsammans med sin kille två år så dog han. Den stora kärleken är inte varaktig. Man kanske upplever den när man är 17-18 år, men det är inte alltid den håller. Det jag inte begriper det är den religiösa synen på äktenskapet, att älska varandra till döden skiljer en åt. Då måste man ju hålla ihop i det oändliga. Men om man inte är kompisar och har en vänskap kvar som man kan bygga på, då finns ingenting.

– Nej, det kan jag inte vara för då tror jag ju inte på någonting. Jag tror att det är så här, att det finns någonting som håller ihop allt, men om man ska kalla det kraft eller gud det vet jag inte. Jag går genom livet och tycker det är ganska trevligt. Jag förstår dem som är religiösa och funderar på att engagera mig i kyrkan. Inte för att jag är religiös, utan för att jag tycker att kyrkan är en plats i samhället som innesluter alla oavsett om man är ateist eller står på kyrktrappan och stampar för att få komma in. Kyrkan är en folkrörelse som för människor tillsammans, säger Katarina Palm.

Hon bedömer dock att kyrkan missuppfattat mycket. Själv tror hon inte på en kyrka där man ber på söndagar där det finns ritualer skapade av människor för människor. Hon blev upprörd för länge sedan när hon insåg att bibeln skrivits om många gånger för att passa in i den tid människan lever i just då.

– Bibeln är från början ett dokument, punkt. Tänk om man skulle skriva om Emil i Lönneberga. Det blir ju fel. Det här är mina högst personliga tankar. Nu måste jag ställa mig upp.

Vi har suttit ett bra tag och Katarina Palms rygg gör sig påmind. Det är också därför som hon inte kan ta vilket jobb som helst. Rätten till arbete och allas lika värde är två mycket viktiga frågor för henne. Nu har hon varit arbetslös i fem år och för första gången på dessa fem år så kontaktades hon av en arbetsgivare. Hon blev jätteglad, men han frågade om hon kan arbeta med att städa. Det går ju inte och han hörde inte av sig igen.

Hon berättar att det första många arbetsgivare frågar är hur mycket bidrag de får om de anställer henne. Hon tycker det visar att de inte har ett seriöst intresse av att anställa henne för hennes kompetens och kunskaper. I botten är hon fritidsledare. Katarina Palm gick fritidsledarutbildningen 1982-83 på Kalix folkhögskola.

– Att en företagare som inte har en susning om vad en CP-skada innebär vill ha bidrag för att anställa en person med det funktionshindret är jag medveten om, men jag har egentligen ingen förståelse för att vi i dagens samhälle inte är mer upplysta att vi vet vad en CP-skada eller synskada är.

Hon jobbade länge med information ute i skolorna för att öka kunskapen om funktionshinder. Hennes skada påverkar talet och hon började känna att det inte fungerade med rösten att hålla långa föredrag.

– Den blev sämre och jag kunde inte längre prata i en timme i sträck, för då spände jag mig.

Därför slutade hon med det. Katarina Palm ondgör sig över systemet med jobbcoacher. Hon anser att det är fel att statliga medel ska gå dit istället för till de arbetslösa så att de kan ägna den tid och kraft som krävs för att söka jobb.

– Att söka arbete är det primära för att minska arbetslösheten. Arbetsförmedlingens uppgift, enligt mej, är att vägleda och handgripligen hjälpa till att söka jobb, inte att sväva runt med ett leende och en blankett i hösta hugg. Riktlinjerna för deras uppdrag måste ses över. De tycker ju själva att de är bakbundna av regler.

Katarina Palm har varit politiskt aktiv i Vänsterpartiet och medlem i SSU. Det är till vänster hon har sin politiska förankring, men är inte längre med i något parti. Hon svarar inte på varför hon slutade, utan säger att det vet de i partiet. Det får räcka.

– Vad ska man svara på det, så kan man inte fråga. Det är så här, när man är med i ett parti så är det partiet och partiets program som gäller. Det blir fel om man gör saker som inte är förenat med partiprogrammet för det är fastställt av kongressen.

– Nej, men de stora frågorna. Man får jämka och prata, det är det som politiska diskussioner handlar om. Men när diskussionen är slut och majoriteten fattat ett beslut då är det det som gäller annars får man stiga åt sidan. Det är demokratins pris och principen för att engagera sig.

Samhällsengagemanget och det politiska intresset har Katarina Palm fått hemifrån. Hennes mamma var engagerad i socialdemokraterna, kvinnorörelsen, facket och kyrkan. Men hon är inte aktiv i kvinnorörelsen. Hon säger att den är en parallell till det som hon och andra i hennes situation går igenom, att det är samma sak.

– Att inte få vara med, att inte räknas som kvinna och som funktionshindrad. Attityden är "kom inte här och kom". Men jag kan inte vara med i kvinnorörelsen. Om man skulle göra samma sak i handikapprörelsen så skulle man skälla ut resten av befolkning för att det inte finns hissar.

– Jag förstår inte riktigt grejen. Man kan sitta på möten och bestämma vad man ska kämpa för. Sedan går man hem och lagar mat till maken. Man måste börja med sig själv. Kanske gör man det för att man tycker om att laga mat åt sin gubben. Själv tycker jag inte om att laga mat. Kalle tog tag i det annars hade vi svultit ihjäl. Ska man göra något ska man göra det för att man tycker det är roligt. Alla måste leva som de vill. Sedan spelar det ingen roll hur man lever. Det blir så väldigt fokuserat på man och kvinna inom kvinnorörelsen att man glömmer bort att det finns mängder av funktionshindrade personer som dagligen behöver hjälp med saker som hygien och att gå och handla.

Katarina Palm anser att jämställdhet också handlar om de frågorna och tycker att kvinnorörelsen borde ta in dem i sitt arbete.

– Jag kanske tänker helt galet, men det är så jag tänker.

Att skriva är viktigt för henne. Hon sparar det hon skriver och använder det sedan i sitt författarskap. Hennes första bok var "Livet i en CP-hjärna". Hon har också skrivit "Kärlek, Passion och CP", som bland annat handlar om när hon fick barn. Idag är de 31, 28 och 26 år gamla.

Katarina Palm har också givit ut sagoboken "Luciamorgon med Tomtenissa" illustrerad med bilder av Amanda Rutström. En fjärde bok är på väg ut och hon har en femte på gång där inte hon kommer vara i fokus, utan också andra röster.

Men kanske det viktigaste som väntar nu är barnbarnen som väntas till hösten

– Det blir en ny fas i livet att få barnbarn. Nya vinklingar, en naturlig fortsättning och en ny början i livet. Det ska bli trevligt, roligt, mysigt.