– Jag sitter bara inne om dagarna. Jag vill inte ens vara bland folk längre och har vänt på dygnet för att få mer tid för mig själv.
Orden är Abdullahs. Han kom till Sverige för snart ett år sedan.
Väntan på besked om uppehållstillstånd tär på honom. Att inte kunna studera eller arbeta – göra rätt för sig – gnager inombords. Samtidigt går dagarna, om än sakta.
De senaste månaderna har han mest hållit sig hemma i trerummaren på Prästholmen. För en tid sedan slutade han gå på svenskaundervisningen för personer som ännu inte fått permanent uppehållstillstånd, PUT, som anordnas av frivilliga krafter i närheten.
– Jag är under press från så många håll, det är omöjligt att hålla uppe motivationen. I stället går jag här och försöker att inte tänka, säger Abdullah, och rullar ännu en cigarett.
Det händer att han, under sömnlösa nätter, bakar något sött som överraskar de tre lägenhetskamraterna på morgonen. Att laga mat håller tankarna på avstånd.
Tankarna om framtiden, på beslutet som aldrig kommer, på frun som han inte sett på ett par år och som är fast i ett annat land.
I Migrationsverkets reception är det fullt med folk. Men mindre än vanligt, enligt Abdullah. Han är där för att, än en gång, fråga varför ingenting hänt med hans ansökan. Väntetiden blir dryga halvtimmen.
– Jag har varit här i snart ett år och har inte fått något beslut. Samtidigt finns det folk som varit här i bara några månader som redan fått. Migrationsverket kan inte förklara varför, säger Abdullah.
LÄS MER: Därför dröjer Migrationsverkets besked
Efter att ha kollat sin postbox (tom som vanligt, sånär som på ett ”lönebesked” från Migrationsverket) spenderas resten av tiden med att prata med vänner och bekanta i samma situation som han själv. Abdullah är världsvan, engelskspråkig och högskoleutbildad inom affärsadministration. Det senaste året har dessutom inneburit en ofrånkomlig intensivkurs i svensk byråkrati.
Han är helt enkelt hett villebråd för andra asylsökande med frågor om den för dagen aktuella blanketten. Och han hjälper gärna till.
– Alla hjälper varandra här, det spelar ingen roll vad man har för bakgrund. Vi måste hjälpa varandra, säger Abdullah, efter att ha hjälpt några eritreaner med pappersexercisen.
Personalen bakom receptionsdisken är uppenbart stressad.
– Jag ser att din ansökan är komplett, men jag vet inte varför du inte fått besked. Jag kan tyvärr inte göra mer för dig. Var det något annat du funderade över idag?
Ut i kylan igen.
Samtidigt ett par kilometer bort sitter Zakaria Ahmad och tragglar adjektiv, adverb och verb i en av före detta Sandenskolans salar.
”Jag är upptagen i dag. På söndag är jag ledig.”
”Lampan är släckt. Nu är lampan tänd.”
Zakaria Ahmad kom till Sverige redan i januari 2014 och fick sitt uppehållstillstånd dryga året senare.
I Syrien ägde och drev han en snickerifirma, något som visat sig vägvinnande i Sverige. Han har hunnit med ett flertal praktikplatser och pratar hjälplig svenska.
– Jag vill jobba, det känns inte bra annars, säger Zakaria Ahmad. Men först vill han bli bättre på svenska. Tidigare erfarenheter av att inte helt förstå vad chefen säger var, som han säger ”inte bra”. Nu är det fullt fokus på studierna.
Nästa mål är solklart: Flytt från asylboendet. En egen bostad, var som helst i landet egentligen. Lägenhet, hus eller stuga spelar ingen roll. Men som så många andra har han tydligt märkt av bostadsbristen.
– Jag har stått i kö hos Bodenbo i ett år, men det är ju hopplöst. Jag har till och med börjat kolla på hus mellan Harads och Boden, men det blir för dyrt, säger Zakaria Ahmad.
Han äger fortfarande sitt hus i hemstaden Qamishli, norra Syrien. Han har funderat på att sälja, men kriget har gjort att värdet rasat. Om huset var värt 100 000 före striderna blossade upp får han högst 10 000 för det i dagsläget.
För Abdullah får boendefrågan bli ett senare problem. Han mår inte bra av ovissheten, berättar att han börjat glömma saker. Han sover bara 3-4 timmar på morgonen och ser livet rinna förbi.
– De säger att jag ska ha tålamod. Men livet är kort, jag har inte tid med den här väntan. Jag är syrier, vi vill ständigt framåt. Jag vill jobba och göra nytta, säger Abdullah.
Jag frågar om han någonsin blir avundsjuk på de landsmän som redan fått besked, som Zakaria Ahmad.
– Jag är självklart glad för hans skull, men det gör ont inombords. Jag flydde Syrien för att min död inte skulle bli en siffra i statistiken. Nu har jag blivit en siffra här istället, bara ännu en flykting, säger Abdullah.
Fotnot: Abdullah framträder bara med sitt förnamn och anonymt i alla bilder eftersom han ännu inte fått permanent uppehållstillstånd.