VÀrken kom smygande nÀr Ida Zerpe Engström var 21 Är.
â Jag fick jĂ€tte-jĂ€ttedĂ„lig hĂ€lsa, till den grad att jag inte ens kunde ta mig upp ur sĂ€ngen. Jag kunde inte gĂ„ utan kryckor för att jag var sĂ„ ostadig, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att balansen och motoriken slutade fungera.
â Det kĂ€ndes som om kroppen höll pĂ„ att somna, hela tiden. Det var uppenbart att nĂ„got var galet.
LÀkarna kunde inte hitta vad som var fel pÄ Ida Zerpe Engström och det skulle ta sex Är innan hon fick diagnoserna Ehlers-Danlos syndrom och Myalgisk Encefalomyelit, bÄda kroniska sjukdomar. Diagnoserna visar bland annat symptom som överrörlighet och extrem trötthet.
â Jag har flera sjukdomar som gör att jag blir vĂ€ldigt trött, fĂ„r ont i kroppen och som gör att jag inte har samma ork som en frisk person. Systemet blir sĂ„ trött att kroppen iblandtolkar detsom smĂ€rta, berĂ€ttar hon om sina sjukdomar.
à ren innan diagnoserna faststÀlldes kantades Ida Zerpe Engströms vardag av Ängest, vÀrk och sjukskrivningar. HÀsten Ridde blev hennes rÀddning i en tid av hennes liv dÀr allt annat kÀndes tungt, berÀttar hon.
â Jag behövde ta mig hemifrĂ„n för att Ă„ka och titta till honom, det gav mening i vardagen. Han var min clown och min stöttepelare, sĂ€ger hon och skrattar varmt.
â Det som Ă€r sĂ„ underbart med hĂ€star Ă€r att de inte dömer dig, de lĂ„ter dig vara precis som du Ă€r, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â En del hĂ€vdar att hĂ€starna förtjĂ€nar oss nĂ€r vi Ă€r vĂ„rat bĂ€sta, men Ă€r inte det att ljuga? De Ă€r sĂ„na fantastiska emotionella varelser, de kĂ€nner av hur man mĂ„r och kan sjĂ€lva ocksĂ„ ha en dĂ„lig dag. DĂ„ sĂ€nker man kraven i stĂ€llet och gör nĂ„got bĂ„da tycker Ă€r kul.
För tvÄ och ett halvt Ärs en fick Ridde somna in efter 16 Är. Han tampades med hÀlsoproblem som inte lÀt han vara den "arbetsmyra" som han ville, berÀttar hon:
â DĂ„ höll jag ordet jag hade lovat honom dyrt och heligt, börjar han lida minsta lilla ska han fĂ„ slippa.
Den initiala tanken var att Ida Zerpe Engström skulle vara utan hÀst, Ätminstone ett Är.
â Jag tĂ€nkte att det skulle vara bra för ekonomin, men det höll bara i tvĂ„ mĂ„nader, sĂ€ger hon och skrattar.
Det var det dÄ Ätta mÄnaders gamla fölet Lizzie som fÄngade hennes hjÀrta.
â Det Ă€r nĂ„got speciellt med hĂ€star. Det Ă€r jĂ€ttehĂ€ftigt att kunna samarbeta pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt och med sĂ„ smĂ„ medel med ett sĂ„ stort djur. Det gör en ödmjuk, berĂ€ttar hon om kĂ€rleken till den "fulsöta" fölungen hon hĂ€mtade hem.
Idag med kunskap och rÀtt behandling kan Ida Zerpe Engström jobba heltid som lastbilschaufför. I alla fall under de ljusare och varmare mÄnaderna nÀr orken rÀcker lÀngre. Men det Àr fortfarande frÀmst i hÀstlivet som hon hÀmtar energin och glÀdjen.
â Det Ă€r som att Ă„ka till terapeuten och sjukgymnasten samtidigt. Det jag gör i stallet Ă€r i stort sett all den fysiska rehabiliteringen jag gör. Jag fĂ„r koppla av och komma ut. Det Ă€r som om nĂ„gon tar av locket bĂ„de psykiskt och fysiskt nĂ€r jag kommer till stallet.
PÄ frÄgan hur hon tror att hennes liv hade sett ut utan hÀstar, blir Ida Zerpe Engström allvarsam och svarar:
â Jag vet inget annat, jag har varit kring hĂ€star sen jag var fyra. Men jag tror helt Ă€rligt, och min mor Ă€r inne pĂ„ samma spĂ„r, att utan hĂ€starna hade jag gett upp för lĂ€nge sen. Till den grad att det hade varit osĂ€kert om jag hade levt idag.